Umgänge
Helger är underbara. Eller i alla fall lediga helger. Men det är även helgerna man känner av ensamheten mest. Jag har naturligtvis mina underbara ungar här. Vi njuter av ledigheten tillsammans, myser och fixar.
Men jag saknar gemenskap med andra vuxna, umgänge med andra familjer och vänner.
Är det lite så att man blir "bortglömd" för att man är ensamstående? Eller förutsätter folk att man är så upptagen av sina barn att man inte kan umgås?
Jag har pratat om det här fenomenet förut. Parmiddagar, det förstår jag fullständigt att man inte blir bjuden på men familjesamankomster då.
Förra gången jag nämde det här så bestämde jag att jag skulle ta tag i det här själv, vara den som bjöd först. Det får nog bli så.
Men folk är ju så upptagna. Vill inte tränga mig på bara för att jag är ensam och utsvulten på umgänge. Jag vill att släkt och vänner ska vilja umgås med mig. Mig och mina barn.
Det är det som är kruxet. När jag är barnfri kan jag själv ta initativ till umgänge på ett annat sätt men jag törs inte riktigt då jag har alla mina barn.
Kanske har jag någon slags idealbild av att alla andra minsann sitter och myser var och varannan helg. Grillar och dricker vin, spelar sällskapsspel och skrattar.
Säkert är det inte alls så, säkert tvättar, städar och storhandlar alla andra på samma sätt som vi. Sitter och somnar framför Let´s dance med ena handen i chipsskålen då barnen lagt sig. Säkert är det så.
Men jag vill grilla och vuxenmysa med barnen springande runt benen, lekande med varandra!