Mulliga män
När jag kläckte den stora nyheten för mina barn att jag var kär, eller iallafall tyckte väldigt mycket om en person. Så blev deras reaktion inte riktigt vad jag väntat mig...
De sa bara att det visste det redan. Va?! Sa jag, eftersom jag knappt själv visste om det. - Ja, i pappa såklart sa sonen, nej sa yngsta dottern i Max´s pappa såklart, nej inte alls sa äldsta dottern...jag vet vem det är för det har Max sagt.
Hmm..i barns värld är allt så enkelt. Att det kan ha varit den nya kompisen som de fick träffa för ett tag sen fanns liksom inte med i deras värld. De praktiskt taget asgarvade när jag sa vem det var som jag höll på att bli förälskad i.
- Men han har ju inget hår! Sa sonen.
- Hmm, han är ju lite mullig, sa yngsta dottern.
- Så har han ju skägg med, sa äldsta dottern. Och så är han ju inte så snygg.
Jaha. Hur ska man tolka detta då? Har jag närt tre utseende fixerade barn vid mitt bröst.
- Men, sa jag. Det spelar väl ingen roll om han inte har något hår eller är lite mullig. Han är faktiskt väldigt snäll. Och det räcker väl att jag tycker att han är snygg? Dessutom är jag också lite mullig. Så det jämnar ut sig.
Mina rara men ytliga barn höll naturligtvis med så var den diskussionen över.
Jag som hade målat upp värsta grejen. Trodde de skulle komma med både motargument och frågor om framtid och såvidare men nej då. De bara konstaterade att jag kunde blivit kär i någon som var lite mer lik Eric Saade, men visst om jag gillade mulliga skalliga män med skägg så varsågod! Och jag måste nog säga det att jag bra mycket hellre har en skallig, skäggig "mullig" man som käresta en den där pojkspolingen;)
Ett snabbt farväl
Med en tår i ögat såg jag henne åka. Min lilla söta. Min energiska, busiga,outröttliga, irriterande, urcharmiga och supergosiga Odessa!
Jag hade hoppats in i det sista att de skulle ångra sig, tycka att hon var lite FÖR mycket, att den andra lilla rara, lugna skulle passa bättre. Men icke.
Kanske är det orättvist tänkt mot henne, Tilly. Att önska något sådant. Men det fanns bara en Odessa. Suck.
Jag som alltid tjatar om att man ska gå på magkänslan. Varför gjorde jag inte det med henne? Det första jag sa när hon stack ut sin lilla trubbiga nos ur mamma Olga var ju att: Henne ska jag ha!
Nåja, jag brukar ju även tjata om att allt har en mening. Så det var väl meningen att hon skulle flytta till Hällefors. Tror eller jag vet att hon kommer bli lycklig där. Ta dem med storm så som hon tagit mig med storm.
Så lev väl min kära Odessa!
Lagom är bäst
Det är oftast inte fören de är tillbaka som man kommer på vad det var man skulle göra då de var borta.
När de inte är här går man runt i ett konstigt vakum, liksom förlorad och tappad på sin identitet.
För min riktiga identitet är ju att vara mamma, i första hand. Det har ju varit det i så många år. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta vägen då de inte är här. Tänker för mycket, låter onödiga småsaker ta onödigt mycket plats i mitt huvud. Får för mycket tid för återhämtning så till slut blir det långtråkigt. Ett tråkigt liv.
En film kväll med mys är helt okej, skönt, ja till och med underbart. Men tre-fyra filmkvällar är inte skönt. Känns bara ensamt och tragiskt.
Men visst är det skönt. Ta dagen som den kommer, träffa vänner eller låta bli att träffa dem just idag för jag kan ju göra det i morn istället. Visst är det skönt att slippa tänka på vad man ska laga för kvällsmat eller sova till tolv. Hasa runt i linne och trosor, kolla på repriser av Bachlorette och strunta i att diska.
Men det är inte mitt rätta liv så det känns inte rätt.
Nu så är de tillbaka. Efter fyra långa timmar i en liten bil med regnet ösande utanför och inne i bilen ( ska nog inte vara så..bäst å kolla upp) och tre hypade ungar så känns det som en ofattbar lyx att ha haft det fullständigt tyst i en hel dag. Varför njöt jag inte mer tänkte jag för mig själv där jag försökte dämpa de värsta tjoandena med mitt pekfinger i örat.
Men som sagt, ordningen är nu återställd. Min rätta identitet tillbaka, den andra får titta fram nästa vecka och hälsa på lite, ska bli skönt;)
Just nu för ett tag är det iallafall väldans skönt att ha mina underbara ungar hemma igen!
Tusen bitar
Jag hade en blå ljuslykta i vardagsrumsfönstret. Jag hade.
Har haft den i många år. Om jag inte missminner mig så fick jag den när jag fyllde 30. Jag tyckte om den. Den matchade min soffa med sin blåa färg.
Men så är det ju som så att jag har fått 4 nya små vänner i mitt hem. 4 vänner som börjar bli rätt livliga, nyfikna och klåfingriga. Tre dagar i rad har de rivit ner min blå ljuslykta i golvet. Alla tre gångerna har den hållit. Inte en endaste liten skärva borta.
Idag när jag låg och vilade efter jobbet väcktes jag av ett högt, gällt kraschande. Fär fjärde gången hade de små vännerna dragit ner ljuslyktan i golvet. Denna gång höll den inte.
Jädra skit sa jag och dammsög upp skärvorna.
Så vad har jag då tagit för lärdom av denna incident? Jo om du gång på gång blir nerstjälpt, trampad på, puttad på så kanske du nästa gång du klarar dig med endast en liten skråma bör byta plats på dig. Ställa dig på ett säkert ställe där du inte riskerar att bli helt krossad. För det är vad som lär ske förr eller senare om du står kvar på samma ställe och låter dig knuffas på.
Just detta med ljuslyktan är ju lättlöst, jag köper bara en ny och ställer där. Men det är värre om det är jag själv som blir krossad i tusen bitar. Blir lite värre att lappa ihop.
Den som väntar på något gott...
Jag måste göra något åt min otålighet.
Har så svårt för att vänta på saker. Vill att det ska ske på en gång, på en gång när jag vill.
Ibland gör saker som man inte kan påverka själv att det inte sker i den takt man vill. Det är jobbigt. Att inte själv kunna påverka.
Jag är inte van vid det. Har alltid, iallafall nästan jämt kunnat påverka saker i mitt liv själv. Nu kan jag inte det.
Så måste jag vänta. Vänta är som sagt inte min starka sida. Då släpper jag det ofta och fortsätter vidare.
Men om det du väntar på är värt väntan då?
Om jag visste det skulle naturligtvis väntan inte vara så jobbig. Eller jo kanske...men man skulle iallafall vänta.
Jag får väl tåla mig lite då och försöka upptäcka om det är värt väntan eller inte. Vad är väl en vecka eller två jämfört med ett helt liv?
Spår
Det är i skuggan av ängelns vingslag jag ser dig
inte i ängelns gestalt utan i spåren den lämnar
i regndropparna på trädens blad
i solenstrålens lek i barnens hår
Det är i fullmånens sken
vindens sus
och vågornas kraft
Fotspåren du lämnat efter dig
den speciella minen som hon gör
de knubbiga tårna
Det är i skuggan av ängeln jag ser dig
känslan av hennes hand mot min panna
värmen hon sprider där hon går
Det är i doften av nyslaget hö
smaken av mogna bär
ljudet av klingande barnröster
I allt som finns runt mig finns du kvar
du som gav mig livet och gåvan att föra det vidare
Sex
Det där med sex. Vad beror det på att man ofta får höra av män att de vill ha mycket mer sex än oss tjejer? Är det verkligen så?
Jag betvivlar det. Jag hör ofta oss tjejer prata om att vi inte är nöjda.
Men om både män och kvinnor vill ha sex ofta då borde det ju inte vara något problem.
Eller är det så att vi inte är synkade..att vi inte vill samtidigt. Att när vi vet att vi kan få sex när vi vill då är det inte så intressant men om den ena partern börjar säga nej några gånger då....ja då blir vi så sugna så vi håller på att gå åt.
Så då tar det oss tillbaka till den ständiga jakten. Det är skit.
Så vad är lösningen då? Hur ska männen få sina kvinnor att vilja ha sex med dem?
* Uppvakta
* Trigga ( smek i förbifarten, krama när hon minst förväntar sig det, kyss i nacken, håll om henne när ni är bland folk, ge henne heta blickar, säg snälla saker)
* Behandla henne som den vackraste varelsen som finns på jorden.
* Lyssna på henne när hon vill älta om jobbet eller vad det nu är.
* Håll dig fräsch. Ingen tjej vill ligga med en orakad, skitig man i sunkiga kallingar.
* Mys bara, ibland behöver vi bara närhet och ömhet. ( Har ni tur kan det övergå i lite kåthet;)
* Glöm att ni någonsin kommer få sex efter att ni har bråkat och trätit en hel dag. Eller inte fått sova en hel natt på evigheters evigheter. Sömn är då prio ett inte sex.
* Och sist men inte minst...tigg inte om sex! Det är det mest osexiga som finns. Ibland vill vi bara bli tagna.
Hur vi tjejer ska få er killar att vilja ligga med oss det vet inte jag...Kanske ha maten färdig när ni är hungriga, helst innan. Klä oss sexigt, raka benen och hålla oss fräscha..ja inte vet jag som sagt...
Tips mottages tacksamt;)
Klick!
Läste igenom ett inlägg jag skrev häromveckan. Om svårigheterna att falla för någon som är bra och som även är intresserad av dig. Osäkerheten man känner när man är intresserad av någon...
Sådär är det ju när det inte stämmer. Precis som alla mina vänner säger...stämmer det så löser sig allt sådant där.
Den oron, nervositeten och osäkerheten kommer sig ju bara av att man har en känsla av att det inte stämmer. Att den andra har övertaget och styr hela grejen.
Känslan av otillräcklighet kommer sig ju bara av att den andra inte är tillräckligt intresserad. Är de det så känner man sig betydelsefull och intressant.
Precis så som man vill känna sig. Och är personen som är intresserad av dig rätt så känner du likadant. Det handlar om ömsesidig kommunikation och att det ska klicka!
Sen ger sig allt annat. :-)
Nu tar vi nya tag
Så har man då ännu en gång fått uppleva svårigheterna med att vara förälder. Ibland blir man varse om det stor ansvar man faktiskt har. Den stora, enormt stora roll man spelar i sina barns liv.
Man ska som förälder inte bara se till att ge sina barn en god omvårdnad man ska även vägleda och vara ett gott föredöme.
Man ska ibland fatta beslut som påverkar ens barns liv. Beslut som man efter eget godtycke och klokhet anser sig tro vara bäst.
Det är inte lätt. Beslut i alla dess former är svårt. Rädslan att det man väljer ska vara fel finns alltid där.
Att fatta beslut åt sig själv är svårt, att fatta ett beslut som påverkar någon annan är ännu mycket svårare.
När ens barn dessutom har uppnått en ålder av 14 år så kan man inte heller längre fatta beslut helt på egen hand. Man måste ha med sig barnet. Självklart ska man alltid ta barnets egen åsikt på allvar. Lyssna och försöka följa dens vilja. Men när barnet är yngre är det lättare att styra åt det håll man som vuxen anser vara bäst.
En fjortonåring styr man inte lika lätt.
Jag tror inte på en dominant auktoritär uppfostran. Jag tror på lyhördhet, samspel och kommunikation. Att lyssna och försöka jämka så alla parter blir relativt nöjda.
Men ibland måste man som förälder gå in och bestämma. Ta ett beslut som kanske inte barnet själv vill. För att man som vuxen vet att det är det bästa för barnet.
Jag och alla vi andra som finns runt detta barn tror att det här blir bäst. Sen kan man aldrig veta.
Men efter långa samtal och med alla de argument vi har kunde jag få med mig honom på det här. Det är inte precis kanske vad han har tänkt sig men jag tror han förstod vad vi menade.
Han blev inte ledsen, arg eller besviken. Jo kanske lite...men han förstod och han godkände det.
Så nu ska vi, tillsammans jobba för att det här ska bli bra. Det känns bra iallafall att ha honom med på tåget.
Man ska som förälder inte bara se till att ge sina barn en god omvårdnad man ska även vägleda och vara ett gott föredöme.
Man ska ibland fatta beslut som påverkar ens barns liv. Beslut som man efter eget godtycke och klokhet anser sig tro vara bäst.
Det är inte lätt. Beslut i alla dess former är svårt. Rädslan att det man väljer ska vara fel finns alltid där.
Att fatta beslut åt sig själv är svårt, att fatta ett beslut som påverkar någon annan är ännu mycket svårare.
När ens barn dessutom har uppnått en ålder av 14 år så kan man inte heller längre fatta beslut helt på egen hand. Man måste ha med sig barnet. Självklart ska man alltid ta barnets egen åsikt på allvar. Lyssna och försöka följa dens vilja. Men när barnet är yngre är det lättare att styra åt det håll man som vuxen anser vara bäst.
En fjortonåring styr man inte lika lätt.
Jag tror inte på en dominant auktoritär uppfostran. Jag tror på lyhördhet, samspel och kommunikation. Att lyssna och försöka jämka så alla parter blir relativt nöjda.
Men ibland måste man som förälder gå in och bestämma. Ta ett beslut som kanske inte barnet själv vill. För att man som vuxen vet att det är det bästa för barnet.
Jag och alla vi andra som finns runt detta barn tror att det här blir bäst. Sen kan man aldrig veta.
Men efter långa samtal och med alla de argument vi har kunde jag få med mig honom på det här. Det är inte precis kanske vad han har tänkt sig men jag tror han förstod vad vi menade.
Han blev inte ledsen, arg eller besviken. Jo kanske lite...men han förstod och han godkände det.
Så nu ska vi, tillsammans jobba för att det här ska bli bra. Det känns bra iallafall att ha honom med på tåget.
Lätt som en plätt?
Jag trodde i min enfald att det skulle bli enklare när man blev äldre. Det blev det inte. Eller så är det så att jag bara inte har träffat rätt.
För när man träffar rätt ska det ju vara så enkelt. Bara flyta på. Inga funderingar eller tvivel. Eller?
Eller handlar det om mig som person? Att jag tar allt på så stort allvar, analyserar och funderar så det går över styr. Säkert är det så. Säkert påverkar mitt beteende vad som händer och inte händer.
I allafall i mitt huvud. Det har jag ändå lärt mig nu när jag blivit äldre, att kanske inte uttala allt som jag funderar över.
Att iallafall utåt sett ha en rätt cool inställning. Men visst lyser det egenom. Osäkerheten och tvivlen.
Trodde också i min enfald att jag faktiskt hade fått bättre självförtroende. Mer skinn på näsan och en mycket bättre självkänsla.
Det har jag också. Men inte när det kommer till män.
Män jag är intresserad av alltså.
Allt jag tycker och tänker är som bortblåst. Allt jag lärt mig vad jag behöver, trycker jag ner. All kunskap jag har fått om mig själv är som bortblåst. Det goda självförtroendet dunstar bort.
Jag skulle göra vad som helst, nästan för att få honom som jag är intresserad av att skänka mig sin ynnest.
Varför?!
Så onödigt, bortkastat och idiotiskt.
Allt för att viljan att bli älskad är så stor. Men min största önskan är ju att bli älskad för den jag är. Och för att bli det måste jag ju vara den jag är. Ingen annan.
Så till ännu ett dilemma. Varför blir man då inte intresserad av de män som verkligen är intresserad av dig som person? Varför väljer man de som är egoistiska, självupptagna och främmande för att visa känslor? Varför väljer man att bli intresserad av den person som minst av alla visar att du intresserar honom?
Jädra idiotiska psyke och hjärta. Finns inget logiskt i att bli kär.
Säkert finns det någon bra psykologisk förklaring till detta fenomen. Säkert har det något med min barndom att göra;-)
En sak är iallafall bra. Jag har nu när jag är äldre lärt mig att se mitt eget beteende. Det är väl ändå en framgång?
Kissarna
Har varit utan internet på datorn i nästan en månad, känns det som. Säkert bara en vecka egentligen. Men guu vad jobbigt.
Så nu vet ni gott folk varför jag inte har bloggat den senaste tiden.
Men nu så är ordningen återställd. Ett litet telefonsamtal så var det klartt. Varför skjuter man upp saker?
Mina små söta kissebebisar fyllde 5 veckor i går och nu är alla, utom en som ska bo kvar hos oss, borttingade. Känns som jag har lyckats få till 3 riktigt bra hem åt dem.
Odessa, flyttar till Hällefors och blir ompysslade av ett par i 60 års åldern.
Olle, min sötis, flyttar till ett par i 30 årsåldern i Kungsör och blir kattkompis till deras katt Selma.
Otto, flyttar till Sannakroa. Eller ja inte macken utan en villa i närheten. Linda som hans blivande ägare heter blev dökär i honom efter en kvart bara.
Och sist men inte minst lilla Ottilia blir kvar i våran familj.
Känns bra i hjärta och själ. Mne lite tur är det att de ska bo kvar här ett tag till.
Ångest de lux´
Tidigare när folk har pratat om att de har ångest har jag inte riktigt vetat vad de menar.
Men så fick jag en uppenbarelse här i natt. Jag vaknade alldeles för tidigt, kunde omöjligt somna om. Låg och vred och vände mig, snurrade varv på varv i sängen medan tankarna for runt som torpeder i huvudet.
Mådde illa, magen vände sig runt ett par varv den med. Var jag bajsnödig eller var det bara lite fjärilar?
Det gjorde faktiskt fysiskt ont i hela kroppen och faktiskt så gör det det än. Lite samma känsla som jag brukar få när jag sovit för dåligt.
Så alla dessa tankar. Tvivlen på mig själv. På att räcka till, duga och vara bra.
De där äckliga tankarna som bara gör att man mår sämre. Varför utsätter man sig själv för dessa nervärderande tankarna? Varför plågar man sig själv?
Det är ingen annan eller inget annat som har gjort att du faktiskt ska tro att det är så, men ändå gör du det. Onödigt.
Jag hatar att känna såhär!
Det här måste vara ångest! Och jag vet inte ens varför.
Eller jo lite. Lite jobb och lite mer privat.
Så går skyddsmekanismen in. Det som är den privata biten, kan jag ju bara skjuta ifrån mig. Glömma och gå vidare. Funderar starkt på att skita i alltihop. Vet inte om det ens är värt besväret.
Men jobbdelen. Den finns ju kvar där. Ligger och ruvar över mig som en äcklig gråsugga. Skulle gärna vilja trycka skosulan på den och krossa den, men det går inte. För jag är proffessionell.
Så vad gör man när man får ångest? Ringer sin kurator, försöker somna om, tar medicin eller blir full? Vad gör man för att få det här obehagliga att gå över.
Jag skriver.
Visa ord
"Kärleken är alltid ny. Det har ingen betydelse om vi älskar en, två eller
tio gånger under våra liv - varje gång står vi inför en situation som är helt
ny för oss. Kärleken kan föra oss till helvetet eller paradiset, men den för
oss alltid någonstans. Vi är helt enkelt tvungna att acceptera den, för det
är den som ger näring åt vår existens. Om vi vägrar kommer vi att dö av
svält medan livets träd håller sina dignande grenar framför våra ögon utan
att vi vågar sträcka ut handen för att plocka dess frukter. Vi måste söka
kärleken där den finns, även om det innebär timmar, dagar och veckor av
besvikelser och sorg.
För i det ögonblick vi ger oss ut för att söka kärleken ger sig också den
av för att komma oss till mötes."
/Paolo Coelho
Min trosbekännelse;)
Jag tror på kärleken den allsmäktige,
människans och livets skapare.
Jag tror ock på Mig själv,
kärlekens slav, den naive,
vilken är avlad av min far,
född av min moder,
pinad under min egen synd,
utnyttjad, sviken och lämnad
nederstigen till ensamhetens rike,
på tredje dagen uppstånden igen från de bittra,
uppstigen till hoppet,
sittande på skärmens andra sida,
därifrån igenkommande till att för alltid söka kärleken.
Jag tror ock på den eviga vänskapen,
en kemi, utan dess like,
de älskandes gemenskap,
syndernas uppståndelse,
de bittras död
och en evig kärlek.