Ångest de lux´
Tidigare när folk har pratat om att de har ångest har jag inte riktigt vetat vad de menar.
Men så fick jag en uppenbarelse här i natt. Jag vaknade alldeles för tidigt, kunde omöjligt somna om. Låg och vred och vände mig, snurrade varv på varv i sängen medan tankarna for runt som torpeder i huvudet.
Mådde illa, magen vände sig runt ett par varv den med. Var jag bajsnödig eller var det bara lite fjärilar?
Det gjorde faktiskt fysiskt ont i hela kroppen och faktiskt så gör det det än. Lite samma känsla som jag brukar få när jag sovit för dåligt.
Så alla dessa tankar. Tvivlen på mig själv. På att räcka till, duga och vara bra.
De där äckliga tankarna som bara gör att man mår sämre. Varför utsätter man sig själv för dessa nervärderande tankarna? Varför plågar man sig själv?
Det är ingen annan eller inget annat som har gjort att du faktiskt ska tro att det är så, men ändå gör du det. Onödigt.
Jag hatar att känna såhär!
Det här måste vara ångest! Och jag vet inte ens varför.
Eller jo lite. Lite jobb och lite mer privat.
Så går skyddsmekanismen in. Det som är den privata biten, kan jag ju bara skjuta ifrån mig. Glömma och gå vidare. Funderar starkt på att skita i alltihop. Vet inte om det ens är värt besväret.
Men jobbdelen. Den finns ju kvar där. Ligger och ruvar över mig som en äcklig gråsugga. Skulle gärna vilja trycka skosulan på den och krossa den, men det går inte. För jag är proffessionell.
Så vad gör man när man får ångest? Ringer sin kurator, försöker somna om, tar medicin eller blir full? Vad gör man för att få det här obehagliga att gå över.
Jag skriver.