K som i kärlek
Ibland tror man att man har träffat sin själsfrände, oftast tror man fel. Nästan jämt faktiskt. För det är en väldigt svår sak att göra. Att träffa någon som är ens själsfrände alltså.
Oftast är det så att det bara är den ena av de två parterna som tycker att de är själsfränder. Och då är de det inte naturligtvis.
Jag börjar bli en cynisk person.
Tycker inte om det. Avskyr det till och med. Jag börjar tvivla på att det ens finns något som heter själsfrände.
Att det där som heter: Den stora kärleken, endast sker på film.
Jag förväntar mig inte ett blixtnedslag eller en kemisk reaktion. Jag har inga fantasifyllda ideér om hur det ska vara, inte för höga krav eller overkliga önskningar.
Men att nöja sig med någon som är trevlig och som man tycker är lagom snygg, är inte min grej. Att välja någon som funkar rent praktiskt och beter sig snällt mot mig bara för att ha någon är inte heller min grej. För jag skulle aldrig nöja mig med att någon tyckte så om mig.
Jag vill bli kär och älskad för att just jag är jag. Jag vill få känna att jag har träffat den mest underbara man jag kan träffa och få bli överlycklig över att även han har valt mig till sin älskade.
Jag vill känna samhörighet, kunna skratta och gråta med honom. Bli kåt på honom och vilja prata i timmar med honom.
Jag vill göra hans dag solig då den är grå.
Något mindre än det nöjer jag mig inte med. Då är jag hellre ensam.
Men jag börjar bli cynisk. För det finns inga sådana män, finns inga sådana män som vill ha en sådan som mig. Och jag gråter för att jag ens tänker så.
Så därför slutar jag leta. För varje gång jag träffar en man som inte är sådan, för varje gång som jag träffar en man som inte vill ha mig, som jag inte vill ha, blir jag mer och mer cynisk.
För då kanske jag den dag han kommer tror att han är för god för att vara sann.