Nu tar vi nya tag
Så har man då ännu en gång fått uppleva svårigheterna med att vara förälder. Ibland blir man varse om det stor ansvar man faktiskt har. Den stora, enormt stora roll man spelar i sina barns liv.
Man ska som förälder inte bara se till att ge sina barn en god omvårdnad man ska även vägleda och vara ett gott föredöme.
Man ska ibland fatta beslut som påverkar ens barns liv. Beslut som man efter eget godtycke och klokhet anser sig tro vara bäst.
Det är inte lätt. Beslut i alla dess former är svårt. Rädslan att det man väljer ska vara fel finns alltid där.
Att fatta beslut åt sig själv är svårt, att fatta ett beslut som påverkar någon annan är ännu mycket svårare.
När ens barn dessutom har uppnått en ålder av 14 år så kan man inte heller längre fatta beslut helt på egen hand. Man måste ha med sig barnet. Självklart ska man alltid ta barnets egen åsikt på allvar. Lyssna och försöka följa dens vilja. Men när barnet är yngre är det lättare att styra åt det håll man som vuxen anser vara bäst.
En fjortonåring styr man inte lika lätt.
Jag tror inte på en dominant auktoritär uppfostran. Jag tror på lyhördhet, samspel och kommunikation. Att lyssna och försöka jämka så alla parter blir relativt nöjda.
Men ibland måste man som förälder gå in och bestämma. Ta ett beslut som kanske inte barnet själv vill. För att man som vuxen vet att det är det bästa för barnet.
Jag och alla vi andra som finns runt detta barn tror att det här blir bäst. Sen kan man aldrig veta.
Men efter långa samtal och med alla de argument vi har kunde jag få med mig honom på det här. Det är inte precis kanske vad han har tänkt sig men jag tror han förstod vad vi menade.
Han blev inte ledsen, arg eller besviken. Jo kanske lite...men han förstod och han godkände det.
Så nu ska vi, tillsammans jobba för att det här ska bli bra. Det känns bra iallafall att ha honom med på tåget.
Man ska som förälder inte bara se till att ge sina barn en god omvårdnad man ska även vägleda och vara ett gott föredöme.
Man ska ibland fatta beslut som påverkar ens barns liv. Beslut som man efter eget godtycke och klokhet anser sig tro vara bäst.
Det är inte lätt. Beslut i alla dess former är svårt. Rädslan att det man väljer ska vara fel finns alltid där.
Att fatta beslut åt sig själv är svårt, att fatta ett beslut som påverkar någon annan är ännu mycket svårare.
När ens barn dessutom har uppnått en ålder av 14 år så kan man inte heller längre fatta beslut helt på egen hand. Man måste ha med sig barnet. Självklart ska man alltid ta barnets egen åsikt på allvar. Lyssna och försöka följa dens vilja. Men när barnet är yngre är det lättare att styra åt det håll man som vuxen anser vara bäst.
En fjortonåring styr man inte lika lätt.
Jag tror inte på en dominant auktoritär uppfostran. Jag tror på lyhördhet, samspel och kommunikation. Att lyssna och försöka jämka så alla parter blir relativt nöjda.
Men ibland måste man som förälder gå in och bestämma. Ta ett beslut som kanske inte barnet själv vill. För att man som vuxen vet att det är det bästa för barnet.
Jag och alla vi andra som finns runt detta barn tror att det här blir bäst. Sen kan man aldrig veta.
Men efter långa samtal och med alla de argument vi har kunde jag få med mig honom på det här. Det är inte precis kanske vad han har tänkt sig men jag tror han förstod vad vi menade.
Han blev inte ledsen, arg eller besviken. Jo kanske lite...men han förstod och han godkände det.
Så nu ska vi, tillsammans jobba för att det här ska bli bra. Det känns bra iallafall att ha honom med på tåget.