Efterverkningar
Jag hade tur. Någon såg och någon slog larm. Att allt inte var som det skulle i den lilla familjen.
Kanske var det alla dessa turer in och ut på socialens kontor då pengarna aldrig tycktes räcka. Kanske var det min äldre brors oförmåga att platsa i den vanliga grundskolan. Kanske var det förskolan som faktiskt agerade och berättade om det de sett och hört. Jag vet inte. Har aldrig fått veta.
Men någon såg och någon agerade.
Strax efter min 7-årsdag och min brors 10- årsdag togs det beslut om fosterhemsplacering.
Många turer fram och tillbaka blev det innan allt blev klart. Vi blev inte tvångstagna från våran mamma utan kunde med en kraftig insats av övertalning flyttas med hennes samtycke.
Jag hade tur.
Jag hade inte en mamma som utövade psykisk misshandel eller slog mig. Ja visst hon slog min bror då orden och orken, förståndet inte räckte till. Vad hans men är av detta vet jag inte. Men mig slog hon aldrig. Vad jag minns.
Men jag hade en mamma som inte klarade av att vara mamma. Att vara den vuxna i familjen. Som inte klarade av alla de bitar som ingår i det som heter föräldraskap.
Vi blev flyttade.
Det som nu har fått mig att än en gång fundera på vad som hände och hur det hände är de Barnrättsföreläsningar jag nyligen varit på.
Vart fick jag säga hur jag mådde? När fick jag frågan om vad jag tyckte och hur jag hade det?
Javisst. Efter att beslutet redan var taget ja. Då fick vi sitta på den hårda stolen med kliande tyg på det kala socialkontoret. Då fick vi ha det årliga samtalet om hur vi tyckte att det var att bo i fosterhemmet.
Men då var jag redan tonåring.
Åren där emellan då. När allt hände. Innan, under och efter separationen från våran mamma. När frågade någon mig hur jag mådde?
I vuxen ålder har jag på eget bevåg sökt hjälp för att prata om min barndom. Om allt som hänt på vägen mot vuxenlivet.
Tänk om jag som 7-8-åring hade fått prata. Kanske hade jag då idag haft fler trevliga och glada minnen av min barndom. Istället för det svarta hål som nu finns i mitt minne.