Flytt
Kommer ihåg vad jag hade på mig den dagen då jag kom till Älgkärr för första gången. En klarröd klänning med broderade kantband och en stor volang runt halsen.
Hon, den elaka hade sytt den speciellt till detta tillfälle. Jag tyckte den var så fin. Så fick jag ju faktiskt lite egen uppmärksamhet där jag stod uppställd på en stol då hon provade ut längden på mig.
Idag när jag hämtade mina barn på dagis så kom jag på att min äldsta dotter som fyller 8 år om bara någon månad är lika gammal som jag var då.
Så liten, tänkte jag när jag tittade på hennes näpna ansikte och smala små fingrar där hon satt bredvid mig i bilen.
Så liten var jag. Märklig känsla för jag minns det som igår.
Men även om jag var lika liten, kanske till och med mindre, så var jag inte alls på något sätt som min frimodiga, kavata dotter.
Jag smög fram. Drog mitt långa hår ner över mina ögon för att kunna gömma mig från närgångna blickar. Viskade när och om jag någon gång pratade. Skrattade inte högt, skrek definitivt inte då jag kände mig orättvist behandlad.
Fanns där, men syntes inte. Var inte till besvär. För är man till besvär så kanske man inte får stanna. Är man till besvär så blir man straffad. Och är man till besvär så kan inte någon någon gång älska en.
Men så den där dagen i september 1982 kom jag till familjen i Älgkärr. I min röda klänning och min röda resväska i min lilla svettiga hand.