Ta vara på livet

Nej nu börjar jag resignera. Tappa hoppet eller bara ge upp. Eller i allafall idag. 

Och kanske är det så att just för att jag lägger ner hela grejen så är det då det verkligen händer. Förhoppningsvis.

Men om jag tänker så, så har jag ju inte tappat hoppet iallafall. Det finns där. Ligger och pyr under mina darrande nerver.

Så hur lång tid måste gå innan man verkligen tappar allt hopp? En vän trodde 2 veckor en annan längre tid.

Självklart så lägger sig det största, den största längtan och det största hoppet efter ett tag. Man förstår med sin logik att det inte kommer hända men med sitt hjärta då?

Ja, det är som om man var 14 igen. Ska det behöva vara så eller är det just det som är så fantastiskt.

Innerst inne är jag rädd att det aldrig ska gå över. Men visst gör det det. Det vet min erfarenhet. Men jag vill inte att det ska gå över. Vill bara att det ska bli starkare och starkare. Men bara om det är besvarat förstås.

Så himla typiskt mig. Att sitta här och tråna. Jag blir så trött på mig själv. Jädra fjortis!