Tystnaden säger mer än tusen ord
Tystnaden brer ut sig som en tjock grå sörja. Täcker allt som är ljust. Tar över.
Osäkerhet för den med sig. Oro för att allt är ändrat. Oåterkalleligt.
Ställer mig frågan: "varför?" Men tystnaden ger inga svar. Kanske var det det här jag ville.
Ett avslut på något som gick mot slutet hela tiden.
Men när det så kommer så önskar man att det aldrig börjat.
Så har då det som aldrig börjat slutat? Är det det som tystnaden säger mig?
En annan dag då jag har blivit hård och kall ska jag förakta det som gavs. Då ska jag ångra allt.
Men fram till dess så sörjer jag det som aldrig blev.