Låt mig få vila
Jag vill egentligen inte vara ensam. Inte ensam i den bemärkelsen att vara helt själv.
Bara ibland. Vissa perioder. Som nu. Om jag kunde skulle jag isolera mig helt från omvärlden. Bunkra upp mat så jag inte behöver förflytta mig utanför dörren. Stänga av telefonerna, låta batteriet dö ut i datorn, gömma sladden så jag inte kan ladda den igen.
Bara försvinna för ett tag. Vila i tystnaden. Vila i den sköna ensamheten. Vila min själ.
För min själ är orolig nu. Den velar fram och tillbaka. I huvudet far tankarna runt runt som en snurrande karusell.
Det sprattlar små guldfiskar med silkesfenor omkring i min mage. De bökar och stökar så det virvlar små sandkorn av oro där.
Jag tvekar och ångrar. Jag önskar och jag sörjer. Vet varken ut eller in.
Skulle vara så skönt och trycka på pausknappen nu. Bädda ner mig i sängen och inte kliva ur på flera dagar.
Så denna trötthet som förlamar mig. Kryper under mitt skinn, tvingar sig in i min kropps skrymslen. Värker sig ut i mina leder och spänner mina muskler.
Jag vill vila! Utan att riskera att omvärlden försvinner från mig då jag slappnar på mitt grepp om den. Utan att den väntar, tåligt som en kvinna med sin älskade ute i krig.
Vill vila i min ensamhet fast utan att vara själv. Inte bli bortglömd. Men få vara i tystnaden ett tag.
Troligtvis är det en övergående fas detta här i mitt liv, visserligen en återkommande fas men ändock övergående. Men om jag inte vilar nu så kommer fasen vara för länge, bli för tung och det kommer bli jobbigt för kvinnan att vänta på sin älskade krigshjältes återkomst.
Så därför bestämmer jag mig i denna stund att trycka på pausknappen. Hej då gott folk. Syns om ett par dar.