Boken
Jag har börjat skriva igen...på min bok. Tänkte såhär: Varför krångla till det med en massa hitte-på-grejer, när jag har så många egna historier i mitt huvud?
Visst är även de en del hitte-på men i det stora hela är det sanningen eller den sanning jag kommer ihåg. Vissa saker som hänt i ens liv för mer än 30 år sen kan man inte komma ihåg precis exakt i detalj, då får det bli lite hitte-på.
Såhär blir början, eller iallafall som jag tycker nu. Kommer säkert att ändra mig ett antal gånger längs resans gång.
BÖRJAN
När jag var ett 4 månader gammalt knyte blev jag placerad på barnhem. Eller Arbetshusförvaltningens barnhem, så som det så fint hette. Det var 17 juni 1974.
Anledningen till detta var att min arma moder hade fått komplikationer i livmodern efter att hon fött fram mig den där kalla vinter dagen i början på mars.
I journalanteckningarna från detta står det som följer: ” Modern läggs in på RSÖ, och familjen har ingen som kan hjälpa till med barnpassning.”
Vad som genast slår mig nu i det jämlika samhället år 2011 är: Var är pappan?
Hade han flytt hemmet? Var hon ensamstående? Änka?
Nej då, inte alls. Han var bara inte kapabel att ta hand om några barn. Så följer nu historien om den man som var min far.
Min Pappa
En lagom tjock man i sina bästa år. Ja jag snor det från Astrid Lindgrens Karlsson på taket.
En stor charmör som fick damerna på fall genom sin dansanta stil och sitt glada humör. De många Projektens och drömmarnas man.
De få förvärvade slantar han lyckades tjäna ihop på sina tillfälliga ströjobb spelade han upp.
I källarförrådet staplade han kaninbur på kaninbur. Bra att ha då skafferiet sinade.
De riktigt tunga dagarna åt vi Duvor han fångat i skogen.
Under sommarhalvåret sa han upp vår hyresbostad och hela familjen bosatte sig i en husvagn på en campingplats någonstans i Sverige.
Två exfruar och 6 barn har han haft genom sina dagar.
Ett tag florerade ett rykte genom vår spridda familj att det fanns ytterligare en broder någonstans i vårt avlånga land. Men ingen vet något med säkerhet. Tror ingen heller orkar bry sig särskilt mycket om det.
När jag var en liten flicka så brukade jag krypa upp i knät på min pappa. Eftersom mina bra minnen
av honom är få är detta speciellt välbevarat.
Han var lite av en spellevink och inte så bra på det där med närhet men just i de stunderna då jag kröp upp i hans knä, brukade han leka att jag var ett dragspel. Du kan ju tänka dig vad det killade. Mina revben fick vara tangenterna. Jag ålade mig och fnittrade hejdlöst.
Men jag fick en stund med min pappa.....
Så jag hade en pappa och om jag nu ska berätta historien om mitt liv är det väl inte mer än rätt att jag börjar med de personer som faktiskt sett till att ge mig ett liv.