Arg som ett bi
En av mina döttrar är lite argsint utav sig nuför tiden.
Hon skriker, gråter och skäller i värsta mammamanér. Speciellt på sina syskon. Men även jag, hennes pappa och hör och häpna hennes fröknar på fritids får sin beskärda del av hennes dåliga humör.
Kanske är det ett helt normalt beteende för en sjuåring. En del i frigörelseprocessen. Men jag vet inte.
Nu hör det till historien att även om hon alltid har lidit av dåligt morgonhumör (ser väldiga likheter med mig själv där) så har hon alltid varit en exemplarisk liten ängel utanför hemmet.
Så det kanske inte är så konstigt att man blir orolig då telefonsamtalen från hennes fröknar duggar tätt nu.
Vad beror på vad och hur ska vi tackla det? Naturligtvis är det första man tänker på att, ja nu kommer det. Alla tecken på att vi har skilt oss. Nu mår hon dåligt och det är på det här sättet hon visar det.
Eller är det helt naturligt i den här åldern? Jag vet då inte.
Men vad kan jag göra då?
Ska jag genast ändra mitt beslut och återvända med svansen mellan benen?
Absolut inte!
Jag och hennes pappa pratar mycket om hur vi ska bemöta det. Eller njaa...han pratar om hur han bemöter det och säger hur jag ska göra. Så som han alltid gjort.
Men vi pratar i allafall. Och det tror jag är viktigt. Att den arga och vilsna lilla sjuåringen vet om att vi pratar med varandra.
Så pratar vi mycket med henne också. Även om hon sitter med armarna i kors och vägrar erkänna att hennes fullkomliga lilla person någonsin har gjort något fel.
Så kramar och tröstar jag när tårarna kommer och så tar jag henne i mitt knä, ofta ofta. Så liten stor hon är.
Som en kollega sa till mig en gång: "Om bara barnen får veta att man älskar dem, så löser sig resten."
Och jag älskar henne så högt så högt och det talar jag om för henne, hon min lilla argbigga där hon kryper in i min famn och snyftar över den dumma världen som inte förstår hennes egen storhet.