Åtrå som jag inte trodde fanns
Den där fantastiska hettan som man bara trodde fanns på film. Den finns. Jag har upplevt den. På riktigt. Upplevt, berörts av den och varit beroende av den.
Den där frenetiska, omöjliga hettan som får en att dåna. Ja, dåna. Sådär som de också gör på film.
Ohejdbar, underbar och alldeles fantastisk. Så vet man eller befarar man att det inte kan fortgå. Det måste ta slut någon gång.
För hur ska något så underbart få bestå? Kanske är det också så att om man tar hettan in i vardagen så svalnar den per automatik. Kanske är det så.
Eller kanske inte...Kanske är det så det ska vara?
Men det var en låtsaslek vi lekte. Spelade på hettan och varandras närhet.
Jag lät det vara så. Njöt av varje sekund det varade. För om jag hela tiden tänkte på att det skulle ta slut så kunde jag inte njuta av det just då.
Och vad hade jag då fått när det väl försvann?