Dan före dan...
Nu börjar det närma sig. Bara några dagar kvar. Till första julen.
Första julen i mitt nya liv. Känns skrämmande. Nervöst. Oroligt.
Samtidigt ska man vara förväntansfull, glad och pysslig, för barnens skull. För de är ju det.
Jag gillar traditioner. Tycker det är skönt att veta vad som ska hända. Så man kan planera inför dem. Så man vet vad som ska göras och när.
Nu måste jag skapa egna traditioner. Det är jobbigt för jag vet ju inte hur det kommer att se ut i mitt liv de kommande åren.
Julen är den högtid på året då flest människor känner sig ensamma. Förstår det. För även jag som är 37 år, har 4 underbara barn, syskon, övrig släkt och en hel skock underbara vänner känner mig som den mest ensamma i hela världen nu då julen närmar sig.
Bara det här med att svara på frågan om vad man önskar sig. Vad tusan ska jag svara på det? Vem skulle jag önska mig något av? Tomten eller?
Idiotiskt att fråga så.
Nej nu för tiden firar jag jul för mina barns skull. För att se och känna glädjen de känner. För att glädja dem. Och i och med det så blir ju jag också glad.
Men visst, lite sorgligt känns det ju att inte få ett endaste paket av någon.