Små lätta moln
Får ofta höra att jag låter glad. Är en liten solstråle. Tänk så lurade de blir. Jag som kan deppa och tycka synd om mig själv i flera dagar.
Någon annan sa att jag låter kåt. Hmm...kanske är glad = kåt!
Om det nu vore så, borde jag vara var mans dröm...kåt, glad och tacksam!
Men jag gillar ju att gräva ner mig i mina sorger, det har väl ni om några märkt, ni som läser min blogg;)
Fast kanske inte så länge eller så djupt. Har en ganska så stor självironi och det hjälper till när man ska ta sig upp ur depp-träsket.
En positiv allmän syn på livet kanske också bidrar till att jag låter så glad.
Eller är det bara den där vanliga ryck-på-axeln-det-ordnar-sig-alltid-filosofin som gör det?
Jag har iallafall lärt mig att man aldrig kan skylla sin egen olycka på någon annan. Eller kan och kan..klart man kan. Men vad hjälper det?
Man kan bara förändra sig själv och det man själv gör, tycker och tänker. Att skylla på alla andra, eller allt runt omkring är fegt. Lätt och fegt. Säger bara att: Jag är perfekt, det är alla andra det är fel på. De som gör mig olycklig.
Hemskt va? Vem vill vara sådan? Och framförallt på vilket sätt hjälper det en? Gör det att man blir lyckligare?
Så visst är jag glad. Har så himla mycket att vara glad för. Så blir ju andra också glada när man smittar lite av sin glädje på dem.
Men även fast jag är en solstråle så har ju även jag små fläckar av sorg som skymtar fram. Men varför smitta av sig av den då det är roligare att glädja!
