Monstret är borta!
Ångrar mina hårda ord. De är inte alls gnälliga och jobbiga. De är underbara!
Nu har jag varit ifrån dem i 13 timmar och jag längtar sååå efter dem.
Det är så ensamt och tyst. Jag hör ju ta mig tusan till och med köksklockans tickande i köket. Det är inte normalt.
Jag saknar dem. Mina högljudda, gnälliga, krävande barn. Livia med sina blida duvblå ögon och svepande blonda hårman, sitt buttra tonårshumör och mjuka väna händer. Alice med sina busiga mörkblå ögon och labila humörsvängningar. Hennes ständiga önskningar och ömhetsbetygelser. Elias med sin fundersamma blick och blyga manér. Hans ovilja till samarbete och småpojks gosighet. Max med sin tysta, svåra personlighet som kommer krypandes upp i knät när ingen ser. Åå mina barn.
De fattas mig!