Ta vara på livet

Jag när en inre rädsla för att bli lämnad därför lämnar jag.

Kan det vara så?

Eller kan det vara så att jag så förtvivlat vill bli älskad så jag tar den jag kan få, utan att tänka på vad jag vill ha?

Så min vilja att bli älskad för den jag är gör att jag glömmer bort vem jag är.

Och när förälskelsen lagt sig och mina ögon öppnas är jag i något som inte är något som jag egentligen vill ha, som jag mår bra av.

Att det ska vara så svårt att träffa någon som älskar mig för den jag är och som jag älskar tillbaka. På lika villkor.

Jag rättar mig, följer och anpassar mig till det som jag tror de vill ha. Istället för att stå upp för den jag är och kräver att de älskar mig, inte på grund av det utan för det.

Men det där att man måste älska sig själv för att någon annan ska kunna göra det då?

Jag tycker faktiskt rätt bra om mig själv. Jag gillar till och med mina dåliga sidor. För utan dem skulle ju det inte vara jag.

Så ja, det borde finnas någon då som kan älska mig.

En annan dag ska vi prata om vad älska egentligen är..men inte idag. För nu är jag trött och behöver min skönhetssömn, för annars lär inte en jäkel ens se åt mig:)