Ta vara på livet

Helt plötsligt är alla supersociala, utom jag. De hittar på grejer tillsammans, fikar och julmyser. Umgås och trivs.

Det låter mysigt. Jag blir avundsjuk.

Avundsjuka är en hemsk känsla. Och jag vet att jag har mig själv att skylla.

Om man säger nej några gånger så blir man bortglömd, det funkar så.

Jag vet. Ingen törs eller tror att jag vill umgås. Jag som tycker om att vara själv. Som uppskattar min egentid.

Det gör jag också. Men inte jämt. Finns det inget mellanläge? Kan man inte få vara själv och umgås ibland ändå?

För om man jämt blir sittande själv är det inte så himla skönt.

Nej, jag ska ta tag i det här nu. Börja bjuda hem de vänner som jag mist. Bulla upp med kakor och morötter till dem som bantar. Jag vill också umgås och mysa.

Så vet jag...det är inte så roligt kanske att vara med mig och alla mina barn. De låter, stör samtalet och vill också vara med. Men visst måste det finnas någon som tycker det går bra det med? Annars är det väl för sorgligt.

För då är jag dömd till att alltid vara själv. Känns sådär.  Ja, helt själv är jag förstås inte. Jag har ju mina underbara barn.