Ta vara på livet

Mina veckor utan barnen är inte bra för min sinnesro. De är bra på så sätt att jag hinner ta det lugnt och göra det jag vill och känner för. Men de är inte bra för mina nerver. Har alldeles för mycket tid att tänka, fundera och analysera.

Min allra svagaste punkt. Min förmåga att läsa in saker i allt. Det som gör att jag sen bara mår dåligt. Måste verkligen jobba med det. Hitta verktyg som hjälper mig. Hjälper mig att bara flyta med.

Hmm..sluta analysera nu!

Jag när en inre rädsla för att bli lämnad därför lämnar jag.

Kan det vara så?

Eller kan det vara så att jag så förtvivlat vill bli älskad så jag tar den jag kan få, utan att tänka på vad jag vill ha?

Så min vilja att bli älskad för den jag är gör att jag glömmer bort vem jag är.

Och när förälskelsen lagt sig och mina ögon öppnas är jag i något som inte är något som jag egentligen vill ha, som jag mår bra av.

Att det ska vara så svårt att träffa någon som älskar mig för den jag är och som jag älskar tillbaka. På lika villkor.

Jag rättar mig, följer och anpassar mig till det som jag tror de vill ha. Istället för att stå upp för den jag är och kräver att de älskar mig, inte på grund av det utan för det.

Men det där att man måste älska sig själv för att någon annan ska kunna göra det då?

Jag tycker faktiskt rätt bra om mig själv. Jag gillar till och med mina dåliga sidor. För utan dem skulle ju det inte vara jag.

Så ja, det borde finnas någon då som kan älska mig.

En annan dag ska vi prata om vad älska egentligen är..men inte idag. För nu är jag trött och behöver min skönhetssömn, för annars lär inte en jäkel ens se åt mig:)

Funderar på om det är något som jag inte skrivit om som jag borde skriva...

Något mer minne från när jag var liten, fosterhemsplacerad eller från mitt äktenskap..

Känns som jag redan skrivit allt. Men så är det ju naturligtvis inte.

Finns säkert massa historier att hämta inspiration ifrån.

Som hur det egentligen gick till då jag blev förflyttad från hemmet i småland till det som sedan skulle bli mitt hem i 10 år.

Eller min bröllopsdag. Oj den kan jag skriva många inlägg om.

Eller hur det kändes då jag fick upp min första son på magen. Jag kan skriva om alla mina önskningar, drömmar och fantasier om den "perfekta" familjen.

Den som jag förlorade inte en utan två gånger.

Jag kan skriva om hemska saker som har hänt, tragiska, sorgsna, bra, underbara och vardagliga saker.

Är det inte fantastiskt ändå? Allt man får vara med om under ett liv. Och då hoppas jag att det återstår mer ändå för mig att uppleva.

Så, vad vill ni som läser att jag ska skriva om? Vad vill ni roas av, beröras av och förströ er tid med en stund?

 


Vad är det med dofter som påverkar oss så mycket? Framkallar minnen, känslor och får oss att må på olika sätt.

Vissa personers doft slår an en speciell sträng i oss. Får oss att reagera med omedelbar attraktion. Säkert är det som med allt annat i vårt liv, att man kan gå tillbaka till barndomen för att få svaret.

Jag är extremt känslig för hur personer luktar. Inte om de är nyduschade, använder deo och sådant. Utan deras egen speciella lukt.

Jag luktar gärna på folk och saker. Vissa dofter är mer attraktiva än andra. Vissa får mig att må bra andra dåligt.

Som lukten av ett alldeles nytt kollegieblock. Ååå den är så underbar. Eller en bok jag lånat på biblioteket. Eller nyvässade blyertspennor. Dessa dofter inger mig en känsla av frid och välbehag.

Men doften av bilklädsel, cigarettrök och kokt kött ger mig rysningar.

Barndomen.

Så när jag då träffar en person som får mig fullständigt ur balans med sin doft, är han eller den då den rätta för mig? Eller är det bara en tillbakablick till ett behagligt minne i barndomen?

Nu börjar det närma sig. Bara några dagar kvar. Till första julen.

Första julen i mitt nya liv. Känns skrämmande. Nervöst. Oroligt.

Samtidigt ska man vara förväntansfull, glad och pysslig, för barnens skull. För de är ju det.

Jag gillar traditioner. Tycker det är skönt att veta vad som ska hända. Så man kan planera inför dem. Så man vet vad som ska göras och när.

Nu måste jag skapa egna traditioner. Det är jobbigt för jag vet ju inte hur det kommer att se ut i mitt liv de kommande åren.

Julen är den högtid på året då flest människor känner sig ensamma. Förstår det. För även jag som är 37 år, har 4 underbara barn, syskon, övrig släkt och en hel skock underbara vänner känner mig som den mest ensamma i hela världen nu då julen närmar sig.

Bara det här med att svara på frågan om vad man önskar sig. Vad tusan ska jag svara på det? Vem skulle jag önska mig något av? Tomten eller?

Idiotiskt att fråga så.

Nej nu för tiden firar jag jul för mina barns skull. För att se och känna glädjen de känner. För att glädja dem. Och i och med det så blir ju jag också glad.

Men visst, lite sorgligt känns det ju att inte få ett endaste paket av någon.

En del människor är så fina att man knappt tror de är på riktigt. Att de när som helst ska visa sitt "fula" jag.

De är som små pärlor i mänskligheten. Ligger där och gnistrar och glimmar. Svagt. Inte för starkt och bländande. Utan så fulländat perfekta att man inte kan låta bli att röra vid dem där de är.

Man vill bära dem med sig. Ta lite av deras glans och göra den till sin egen. Det finaste med dessa personer är ju att de så gärna delar med sig av sin glans.

Det är det som gör dem så fina. Deras förmåga att få en att må bra och känna sig sedd. Känna sig speciell.

Man blir liksom en bättre människa själv i deras närhet. För de får en att må så bra.

Önskar det var lättare bara att hitta pärlorna. Eller så är det som så att de hittar dig.

När man har haft besök hemma hos sig och den sen åker känner man sig ensammare än någonsin. Det blir så tyst och kyligt i soffan. Man saknar den där närheten till en annan person. En annan vuxen person ska tilläggas.

Man äter upp resterna från den goda middagen man lagade tillsammans, tänder lite värmeljus och slår på tv:n. Men det är inte samma sak som när det satt någon brevid.

När man har haft besök av någon i ett par dar, ett par intensiva dar och den sen åker har man aldrig känt sig så ensam som då.

Det är värre än när man varit helt själv en längre tid. Värre än när telefonen har varit så tyst att man nästan funderar på att säga upp abonnemanget, för ingen ringer ju iallafall.

Naturligtvis går ensamhetskänslan över. Redan i morgon kommer det kännas som vanligt, men just ikväll känns det tomt.

Ångrar mina hårda ord. De är inte alls gnälliga och jobbiga. De är underbara!

Nu har jag varit ifrån dem i 13 timmar och jag längtar sååå efter dem.

Det är så ensamt och tyst. Jag hör ju ta mig tusan till och med köksklockans tickande i köket. Det är inte normalt.

Jag saknar dem. Mina högljudda, gnälliga, krävande barn. Livia med sina blida duvblå ögon och svepande blonda hårman, sitt buttra tonårshumör och mjuka väna händer. Alice med sina busiga mörkblå ögon och labila humörsvängningar. Hennes ständiga önskningar och ömhetsbetygelser. Elias med sin fundersamma blick och blyga manér. Hans ovilja till samarbete och småpojks gosighet. Max med sin tysta, svåra personlighet som kommer krypandes upp i knät när ingen ser. Åå mina barn.

De fattas mig!

När jag har varit med mina barn dygnet runt i en vecka, bortsett från en kort svänt till jobbet en dag, så förvandlas jag till en monstermamma!

Dessutom har de varit sjuka, mer eller mindre. Otroligt gnälliga och bittra på varandra.

Utan en endaste liten stund med ensamtid blir jag minst lika gnällig som de. Jag tjatar, gnatar, skäller och hotar. Ibland hör jag hur illa jag låter men oftast är jag bara såå trött.

Jag behöver få vara själv ibland för att vara en bra mamma.

Men när jag har fått mitt femte psykbryt på tjejerna när de slåss om vilken färg på glasstallriken de ska ha så sätter jag mig ner. Försöker andas djupt, sänka mitt tonläge till ett något trevligare tonläge och försöker förklara för mina barn. På ett lugnt och sansat sätt att vi alla behöver försöka vara trevliga mot varandra.

Oftast har jag skällt så mycket att de alla tre har börjat gråta. Så det krävs rätt mycket smek och ett och annat förlåt för att de ska blidkas och ta in något av det jag säger.

De nickar med tårfyllda ögon och håller med om att sepciellt nu, så här dagarna innan jul är det ju extra viktigt att vara snäll.

Så kramas vi och är snälla mot varandra. I en kvart eller så!


Förhoppningsvis försvinner Marie-skräcködlan och Marie-supermamman återkommer, snart.

Får ofta höra att jag låter glad. Är en liten solstråle. Tänk så lurade de blir. Jag som kan deppa och tycka synd om mig själv i flera dagar.

Någon annan sa att jag låter kåt. Hmm...kanske är glad = kåt!

Om det nu vore så, borde jag vara var mans dröm...kåt, glad och tacksam!

Men jag gillar ju att gräva ner mig i mina sorger, det har väl ni om några märkt, ni som läser min blogg;)

Fast kanske inte så länge eller så djupt. Har en ganska så stor självironi och det hjälper till när man ska ta sig upp ur depp-träsket.

En positiv allmän syn på livet kanske också bidrar till att jag låter så glad.

Eller är det bara den där vanliga ryck-på-axeln-det-ordnar-sig-alltid-filosofin som gör det?

Jag har iallafall lärt mig att man aldrig kan skylla sin egen olycka på någon annan. Eller kan och kan..klart man kan. Men vad hjälper det?

Man kan bara förändra sig själv och det man själv gör, tycker och tänker. Att skylla på alla andra, eller allt runt omkring är fegt. Lätt och fegt. Säger bara att: Jag är perfekt, det är alla andra det är fel på. De som gör mig olycklig. 

Hemskt va? Vem vill vara sådan? Och framförallt på vilket sätt hjälper det en? Gör det att man blir lyckligare?

Så visst är jag glad. Har så himla mycket att vara glad för. Så blir ju andra också glada när man smittar lite av sin glädje på dem. 

Men även fast jag är en solstråle så har ju även jag små fläckar av sorg som skymtar fram. Men varför smitta av sig av den då det är roligare att glädja!

Helt plötsligt är alla supersociala, utom jag. De hittar på grejer tillsammans, fikar och julmyser. Umgås och trivs.

Det låter mysigt. Jag blir avundsjuk.

Avundsjuka är en hemsk känsla. Och jag vet att jag har mig själv att skylla.

Om man säger nej några gånger så blir man bortglömd, det funkar så.

Jag vet. Ingen törs eller tror att jag vill umgås. Jag som tycker om att vara själv. Som uppskattar min egentid.

Det gör jag också. Men inte jämt. Finns det inget mellanläge? Kan man inte få vara själv och umgås ibland ändå?

För om man jämt blir sittande själv är det inte så himla skönt.

Nej, jag ska ta tag i det här nu. Börja bjuda hem de vänner som jag mist. Bulla upp med kakor och morötter till dem som bantar. Jag vill också umgås och mysa.

Så vet jag...det är inte så roligt kanske att vara med mig och alla mina barn. De låter, stör samtalet och vill också vara med. Men visst måste det finnas någon som tycker det går bra det med? Annars är det väl för sorgligt.

För då är jag dömd till att alltid vara själv. Känns sådär.  Ja, helt själv är jag förstås inte. Jag har ju mina underbara barn.

Om du skulle be en vän beskriva dig med fyra ord, vilka skulle det då bli?

Klurigt. Är det samma ord som du skulle beskriva dig själv med eller några helt andra?

Om det tvunget skulle vara fyra negativa ord. Vilka skulle det då bli? Ser människor i din närhet samma brister och fel hos dig som du själv eller helt andra?

Om du själv skulle beskriva dig med fyra ord, vilka skulle det då bli? Är det lättast att hitta fyra negativa påståenden eller fyra positiva.

Är man ärlig i sin bedömning? Har man självinsikt och kan se på sig själv utifrån.

Det tycker nog jag att jag har. Kanske inte fullt ut men så gott som.

Så vetskapen om att man har negativa sidor och likså vilka de är, gör det att man är en bättre person?

Tror inte det. Men förhoppningsvis gör insikten att man kan jobba med dem och lära sig kontrollera dem. Om det är dåliga sidor som bör kontrolleras vill sägas.

Vissa dåliga sidor eller sämre sidor kan ju faktikst vara bra att ha. Gör en mänsklig. Eller lite charmig som en nyförälskad person skulle säga om dem.

Jag är gärna lite charmig. Den där pedantiska sidan hos mig, som får mig att irriterat muttra då kuddarna inte ligger som de ska i soffan eller skorna inte står prydligt uppställda på skohyllan.

Är även lite charmig då jag överanalyserar allt och alla i min omgivning. Läser in saker som inte alls finns där. Det är charmigt, om något!

För att inte tala om hur min konflikträdsla får mig att stråla av charm.

Hmm...fyra saker var det ja....

Så sist men inte minst min ofantliga blåögdhet då det gäller att öppna upp mig för allt och alla. Eller vi kan även kalla den för naivitet. Naiv på så sätt att jag gärna tror alla om gott.

Den sista där är ju egentligen inte en dålig sida som drabbar någon annan mer än mig själv. Och det lever jag gärna med.

Så om nu någon händelsevis skulle bli nyförälskad i mig så bara så du vet..Jag är såå charmig!

Förhoppningsvis tycker densamme det även om 1 år, 5 år eller 10 år. Eller varför inte livet ut.

Ont om pengar det har jag gott om. Känns tråkigt. Speciellt såhär när det snart vankas jul.

Vill ju helst köpa allt som står på barnens önskelistor. Ge dem allt de önskar. Skulle vilja baka 30 sorters godis och köpa den där nya mörka aladdinasken. Skulle vilja kunna handla julmat utan att behöva ta den billigaste rödbetssalladen.


Köpa julgranskulor i all världens färger, klä in framsidan med vackra glittriga ljusslingor. Och köpa tomtar, troll och andra små söta figurer. Varför inte kameler med glitter och paljetter från Indiska.

Men det går ju inte. För pengarna räcker ju inte till sådan bjäfs.


Så idag har ännu en av nackdelarna med att vara ensamstående slagit mig.

Dåligt med pengar det kommer jag ha gott om den närmsta tiden.

Kanske skulle försöka få tag i ett extra jobb...

Är det såhär det kommer vara nu? Har inte riktigt hunnit med att förstå eller insett att mitt sociala liv kraftigt har reducerats ner till ngn enstaka fika på lånad tid innan eller efter jobbet.

De där trevliga sammankomsterna i glada vänners lag kommer inte att vara möjligt. För inte kan vännerna anpassa sig efter mig. Jag som aldrig kan.

Men om det är priset jag får betala för att få vara med mina barn på mina egna villkor så betalar jag det gärna.

Så får man ha lite framsynthet. Planera för att om en sådär tio år då klarar de sig själva några timmar om mamma ska iväg och dricka några glas vin och mysa med vänner.

Men just idag är jag lite ledsen. Brukar inte tycka synd om mig själv, men just idag så gör jag det.

Är så himla glad nu för tiden. Vet inte riktigt varför. Eller kanske är det bara att det känns så bra. Livet, alltså.

Ingenting är jobbigt eller omöjligt. Framtiden känns ljus. Jag skrattar och bara ler. Känner mig upplyft och liksom svävande. Svävar över alla negativa och energitagande människor.

Det berör mig inte. Jag går omkring i min bubbla av lycka.

Ja, jag känner mig faktiskt lycklig.

Trivs med mig själv, med mitt jobb, med mitt liv som ensamstående mamma. Med mina veckor då jag bara har mig själv att behöva bry mig om.

Älskar min nya frihet att kunna styra över min vardag och mitt liv. Stormtrivs med att kunna planera och bestämma för hur min dag med mina barn ska vara. Vad vi ska göra, om vi vill göra något.

Jag ser och känner tillförsikt inför framtiden.




"Den vackraste gåvan människan fått är att känna glädje"

Luc de Clapiers Vauvenargues


"Bara det att det finns glädje är en källa till glädje"

Hjalmar Bergman

Jakten på den försvunna diamanten, finns det ett spel som heter. Även detta jag håller på med kan kallas spel. Bara det att jag inte kan spelets regler.

Den försvunna diamanten är det jag söker i mitt spel. Eller snarare den gömda diamanten. Eller finns det ens någon sådan?

Det är ju det jag hoppas där jag söker.

Att vid spelets slut få en diamant. En värdefull, unik, fantastisk ädelsten. Som bara är min.

Helst ska min diamant känna samma sak. Att den också har fått en sådan. För om den inte gör det så är det inte alls värt spelet.

Allra helst skulle jag vilja hoppa över spelet och gå direkt på ädelstensfinnandet. Men det verkar stört omöjligt.

Så jag spelar vidare, fortsätter jakten på den försvunna diamanten.

Om man önskar något riktigt riktigt mycket, kan man då få det? Att man liksom av egen stark vilja ser till att det blir så. Precis så bra, fantastiskt som man önskar.

Vi vet ju att tankens makt är stark och hur man tänker kan påverka väldigt mycket i ens liv. Ofta till det negativa. Negativa tankar leder till en nedåtgående spiral. Men då borde rent logiskt positiva tankar leda till gott.

Att man genom sina lyckliga tankar, starka framtidstro och önskningar få det man så hett vill.

Just nu vill jag bara att det ska få fortsätta, det som känns så bra. Ja, rent av underbart.

Min livserfarenhet och mina tidigare upplevelser säger att det kan ta stopp precis lika fort som det startade. Men min magkänsla säger att det är början på något fantastiskt.

Det som får mig att le, få fjärilar i magen och stjärnor i ögonen.

Ledig dag idag. Jag skulle behöva städa. Verkligen städa. Toaletter, damma, dammsuga, våttorka och vika tvätt osv.

Men jag har ingen lust. Ingen lust alls. Jag vill bara sova, läsa, surfa och fika idag. Sitta vid köksbordet och titta drömskt ut genom köksfönstret. Kanske skriva något. Filosofera, fundera och vara glad.

Men dammråttorna anfaller snart katterna från där de ligger i hörnen och ruvar. Tvätthögen ramlar snart ner och kväver mig när jag ligger där i sängen och toaletten är en mindre sanitär oangelägenhet med sina kissränder på utsidan och osande kattlåda. Blä!

Jag måste verkligen städa.

Om jag är rikigt effektiv idag kanske jag hinner filosofera en stund iallafall. Efter att hemmet har återfått sin glans.

Men efter att jag gått upp, gett tre barn frukost, skjutsat ett barn till skolan, dykt ner i sängen för en timmes ständigt avbruten sömn, ätit frukost själv, duschat, satt på en tvätt och medlat i 300 bråk mellan tvillingarna så är klockan redan 11. Om 1 timme är det dax att hämta storoasyster i skolan och för oss övriga att äta lunch.

Herregud! Dessa lediga dagar.

Kanske får jag vänta med filosoferandet och stirrandet ut genom fönstret tills barnen flyttat hemifrån. Men med det stora antal barn jag har lär väl den sista inte ha lämnat boet fören jag trillar av pinn och dessutom lär jag få en himla massa barnbarn att skjutsa,hämta och passa.

Hur tänkte jag egentligen när jag valde att sätta 4 barn till världen?

Ja, inte funderade jag och filosoferade jag särskilt mycket. Det var nog mer action då;)