Ta vara på livet

Om jag kunde skulle jag förminska dig och bära dig med mig i min ficka. Troligtvis i bakfickan för du är minst i vägen där. Eller i framfickan för då skulle jag lätt kunna stoppa ner handen och känna på dig när jag vill.

Eller så skulle jag ha dig inlindad i en scarf runt halsen. För då skulle du vara nära min näsa, så lukten av dig skulle finnas där hela tiden.

Men ibland, minst en gång om dagen skulle jag göra dig stor. Din vanliga storlek. För då skulle jag kunna ha dina armar om mig.

Tänk vad smidigt det skulle vara.

Väntar på att han ska somna. Vad är det med tonåringar och att vara vakna på nätterna? Gillar det inte. Så får jag lite dåligt samvete. För att jag vill att han ska gå och lägga sig. Men klockan är ju ändå snart halv elva.

Är det såhär det kommer vara nu i några år framöver, en sådär 10? Att den egna tiden på kvällen framför tv:n när barnen har somnat snabbt har reducerats ner till några ynka stulna minuter i badet med låst dörr, medans de sitter där i soffan med fötterna på bordet och håller sig vakna flera timmar mer än dig själv?

Har ju varit så bortskämd med det där. Barnen har somnat sött i sina sängar innan klockan hunnit bli åtta. Jag har haft flera timmar för mig själv innan jag varit tvungen att krypa till sängs för att orka kravla mig upp klockan sex på morgonen, då mina stjärnögda små utvilade barn har krävt frukost.

Förhoppnigsvis får jag sovmorgon iallafall när de är tonåringar. För det gör de väl iallafall då? Sover lite längre än till klockan halv sex?

Några gånger i livet träffar man någon som berör extra mycket.

Det kan vara en tillfällig bekantskap som säger eller gör något som du aldrig glömmer. Det kan vara en alldeles speciell kollega som du kommit nära, en vän som du haft men sedan mist igen av olika orsaker.

Det kan också vara en förälskelse.

Många säger att man aldrig glömmer sin första kärlek. Och visst är det så. Att han alltid kommer att ha en speciell plats i ditt hjärta.

Så händer det ibland att man träffar någon som man känner att det stämmer så bra med. Sådär på en gång.

Det liksom klickar. Oftast på det mentala planet. Ni tänker lika, tycker lika och kan aldrig sluta prata. Det känns som man funnit sin andra hälft. Någon som liksom förlänger den egna personen.

Andra gånger kan man träffa någon som är ens raka motsats. Som kompleterar den egna personen. Ger dig de sidor du inte haft förut. Ger dig en annan syn på livet och dess innehåll. Lär dig något.

Så finns det de som går rakt in under ditt skinn. Inte mentalt utan endast kemiskt. Jo, lite mentalt också naturligtvis. Annars skulle han aldrig komma in under ditt skinn, det är så vi funkar vi kvinnor;)



Någon som får dig att sluta tänka, får dig att bara existera i nuet. Bara känna. Pulsera och leva.

Hjärnan går på autopilot och du bara glider med.

När man inte är i närheten av personen kan man tänka logiskt, förstå att sådär kan det naturligtvis inte vara. Det kommer aldrig bestå eller bli något mer av.

Men så fort han kommer i närheten...Det är galet. Knäppt, oförståeligt och fullständigt underbart. 

Det har hänt mig. 

Och någon dag kanske, nu när jag vet att det kan hända, kanske jag kan träffa någon som ger mig både och.





 

Ja hur gjorde jag nu då? Jo, jag frågade helt enkelt. Tänk så simpelt det kan vara. Varför tänker man inte på det lite oftare? Istället för att gå där och funderar och analysera. Till och med skrämma upp en själv med konstiga tankar.

Helt i onödan.

Det där med tröjan. Den  som alltid var samma. Berodde helt enkelt på ett bristande intresse i kläder. OCH han hade faktiskt själv tänkt på att han hade samma tröja på sig vid flera tillfällen. Alltså en ren tillfällighet och inte anlag för att vara psykopat som jag hade tvistat till i min knasiga hjärna.

Tänk så enkelt det kan vara ibland.

Jag måste verkligen sluta med att analysera så mycket. Det kommer bli mitt fall. Från och med nu lovar jag dyrt och heligt att bara flyta med. Inte tänka, fundera, analyserar, vrida och vända på saker och ting. Utan bara ta dem för vad de är.

Så kommer det bli så bra så.

Idag är en sådan där dag då man knappt hinner andas. I alla fall stundtals. Som när jag står med diskmedel upp till armbågarna, telefonen fastklämd mellan örat och axeln, 4 barn som cirklar runt mig med bedjande ögon sugna på chokladbollar, dörrklockan ringande uppfodrande och ett femte barn på ingång och dammsugaren som väntar i hallen.

Då glömmer jag bort att andas.

Men sen 15 minuter senare, barnen är nöjda och leker, disken är diskad och telefonen har tystnat. Då ja då..sätter jag mig på en stol i solskenet som skiner in genom den grårandiga fönsterrutan, tar min kaffekopp och då ja då andas jag.

De har sin charm dessa dagar. Mest som i så att man då uppskattar de lugna dagarna mer. De dagarna då telefonen är tyst, så tyst att man undrar om man är ensam kvar på jordklotet, dammsugaren har gjort sitt, disken är obefintlig för ingen har ätit på 3 dar, barnen är inte här och jag kan gå runt i tystnaden.

Om jag inte hade de där andra dagarna som den idag då skulle de dagarna vara outhärdliga att stå ut med.

Men då bara njuter jag.

Jag njuter idag med. Som sagt den har sin charm den med:)

Vi har gjort slut. Hon och jag. Vi ska inte ens vara vänner. Inte höras ibland när man känner för det. Eller jo, vi sa att jag kunde höra av mig om det kändes som jag behövde det.

Det känns vemodigt men samtidigt känns det bra. Vårt förhållande kanske hade kommit så långt som det kunde. Vi hade lärt känna varandra nästan för väl. Eller hon hade lärt känna mig så mycket som det bara går.

Det var ändå ett rätt långt förhållande vi hade, hon och jag. Tror vi nästan var uppe i 4 år sen första gången vi sågs.

Jag kommer sakna henne. Fast inte så att jag sörjer. Nej då. Jag ler och tackar för den tid vi fått. Känner mig nöjd med det det gav.

Jag tar med mig mycket. Har lärt mig väldigt mycket, speciellt om mig själv.  Även hon hade lärt sig av mig och det känns bra. Till och med underbart. Att få lära någon annan något.

Vi tyckte till och med att vi var fina. Hon med sitt ljusa hår och höga stövlar, jag med..ja det vet jag inte. Men fin var jag och det värmer.

Kanske är det så när man gör slut. Att man då upptäcker hur fin den andra verkligen är?

Men jag är glad! Glad att det är slut, att vi inte ska ses något mer. För det innebär ju att jag mår bra. Och vem vill inte det? Sen så mår jag mindre bra, ibland. Men då vet jag vad jag ska göra för att må bättre.

Kanske ses vi igen. Kanske ses vi bara för att tala om hur livet är, kommer  bli och har varit. Det tror jag nog att vi gör.



http://www.youtube.com/watch?v=WTIgdmkMXiY&feature=autoplay&list=PL3194D4DF5B000101&lf=mh_lolz&playnext=3

Den där fantastiska hettan som man bara trodde fanns på film. Den finns. Jag har upplevt den. På riktigt. Upplevt, berörts av den och varit beroende av den.

Den där frenetiska, omöjliga hettan som får en att dåna. Ja, dåna. Sådär som de också gör på film.

Ohejdbar, underbar och alldeles fantastisk. Så vet man eller befarar man att det inte kan fortgå. Det måste ta slut någon gång.

För hur ska något så underbart få bestå? Kanske är det också så att om man tar hettan in i vardagen så svalnar den per automatik. Kanske är det så.

Eller kanske inte...Kanske är det så det ska vara?

Men det var en låtsaslek vi lekte. Spelade på hettan och varandras närhet.

Jag lät det vara så. Njöt av varje sekund det varade. För om jag hela tiden tänkte på att det skulle ta slut så kunde jag inte njuta av det just då.

Och vad hade jag då fått när det väl försvann?

Önskar jag var en sådan där aktiv förälder. En sådan där som packar ryggsäcken med grillkorv och varm choklad. Som tar med barnen på vandring i Kilsbergen och drar en helg till fjällen för att lära dem utförsåkning.

Eller som åker till Lek-och buslandet och verkligen leker med dem där, istället för att parkera sig på en bänk med en kopp kaffe och en Aftonbladet.

Jag önskar jag var lite påhittig och skapade fantastiska pysselmonster av toarullar. Som byggde kojor över hela vardagsrummet och busade med dem, utan att tycka att ljudnivån var på tok för hög.

Så kom jag på. Att jag faktiskt är en sådan mamma. I alla fall vissa dagar. Inte jämt. Det skulle jag aldrig orka med. Inte heller en hel dag. Men stundtals.

Och efter en sådan stund då man varit så där rolig och påhittig och full med energi känns det extra skönt att sätta på en lååång Disneyfilm och bädda ner sig under täcket med en bok.

Vilket jag också gör. Ganska ofta. Stundtals i alla fall.

Det är så konstigt, fast det känns som tiden flyger iväg när barnen är hos sin pappa så är det som de har vuxit minst 1 decimeter och blivit 3 år äldre sen sist jag såg dem.

Alice med sitt långa hår som bara blir längre och längre. Livia som bubblar över av allt som händer runt henne, i skolan och med kompisar. Elias som blir lugnare och förståndigare för var dag som går.

Tänk, jag har ännu en gång missat en vecka av deras liv. Medan jag har haft fullt upp med att ta vara på mina dagar som bara Marie.

Så vet jag att efter 3 timmar kommer det kännas som de aldrig varit härifrån. Med barn funkar det så, man kastas fort in i det normala igen.

Och det där som kändes så viktigt och betydelsefullt när de inte var här blir genast förpassat någonstans långt bort.

Försvinner ut där matlagning, tröstning och syskon-bråk-medling kommer in.

Hur länge är det okej att isolera sig innan folk börjar tycka att man är konstig?

Nu är jag i och för sig sjuk och då är det nog mer legalt att göra det. Men snart måste jag nog ta tag i det där som heter yttervärlden.

Annars kommer jag inte ha några vänner kvar eller familj heller för den sakens skull.

Jag kommer sluta som den där enstöringen som någon granne hittar efter 3 veckor då lukten blir för outhärdlig att stå ut med. Halvt uppäten av mina utsvultna katter.

Tror det är var och varannan singels stora skräck att sluta sina dagar så.

Så det är därför? Jag så desperat söker efter den stora kärleken. Jag vill inte bli uppäten av mina katter! Undra om det är en godtagbar ursäkt att avliva dem?

Men om jag avlivar dem nu då har jag ju ingen som hälsar mig välkommen hem efter jobbet. Hmmm...

Klurigt dilemma det där.

Kanske enklare att fortsätta leta efter drömprinsen och att hoppa in i den där duschen och ta mig ut i världen igen.

Det var nog bara så. Att den här tröttheten jag känt berodde på en elakartad förkylning. Ett virus som intagit min kropp och framförallt min knopp.

Ligger med feber och huttrar och svettas under täcket. Med dubbla alvedon och en ipren orkar jag kravla mig ur sängen för att värma lite rester till mina arma barn. Så kravlar jag tillbaka igen.

Ikväll blir det köpepizza, om jag orkar ta mig upp den låånga vägen till pizzerian. Ska nog kolla upp om de har hemkörning. Ja visst tusan, då måste man ha kontanter hemma...

Ringde till och med barnens pappa för att fråga om han kunde ta hem barnen till sig ett halvt dygn tidigare. Han orkar iallfall steka lite falukorv och byta kanal på tv:n.

Det är i sådana här lägen som man är evinnerligt glad att man har en pappa till barnen, även om han inte bor under samma tak.