Ta vara på livet

Jag ogillar verkligen konflikter. Vet inte riktigt varför. Men det är så. Har alltid varit så. Smyger iväg när det börjar hetta till. Undviker dem. Höga röster och arga människor är bland det värsta jag vet.

En del letar konflikter. Söker sig till dem, frammanar dem. Skapar konflikter som aldrig skulle funnits utan dem. Varför?
Är det för att sätta sig själv i fokus eller är det för att "det är bra att rensa luften ibland"?

Visst, jag kan hålla med om att ibland kan det vara bra att lyfta saker som ligger och gror. Om det kommer något som är bättre ur det ja. Men om det bara är för att man vill lyfta saker. Då kanske vissa saker som ligger och gror blir till en jättegrej. Är det då bra eller dåligt?

Min egen konflikträdsla då, vad gör den? Den kanske gör att jag inte tar tag i saker som är obehagliga för att jag är rädd att det ska bli en konflikt. Men det behöver ju inte alltid bli det. Men just det där kanske...hindrar mig. Det är smidigare att bara låta det vara, hoppas att det löser sig av sig självt.

Det är klart om det är något som verkligen upprör mig, eller som är helt uppåt väggarna fel så tar jag ju tag i saken. Men inte bara för att. Utan för att det inte kan bli värre än det redan är. Eller att någon annan far illa av det. Någon annan som inte kan föra sin egen talan. Om det bara är jag själv som blir drabbad så struntar jag faktiskt i det. Lägger ingen energi på det.

Men ska man behöva ta tag i saker som är andras problem? Är inte det upp till dem själva att lösa saken. Se till  sig själva, vad de kan göra annorlunda? Inte lägga över ansvaret på någon annan. Det är fegt.

Så måste man ta en konflikt, först se till sig själv, hur kan jag göra? Kan jag ändra på något för att situationen ska bli bättre?

Det har jag iaf lärt mig under mina 37 snart 38 år att man kan inte ändra på andra bara på sig själv.

Nu snor jag en väns inlägg och använder det som grund för mitt eget. Hoppas det är okej Vicky?

"Det är jag värd"

Vad betyder det egentligen? Är det något man säger för att ursäkta sitt eget dåliga uppförande?

Jag använder det uttrycket rätt ofta nu för tiden. Så jag kände mig lite träffad där faktiskt Vicky;) Men på ett bra sätt.

För det får en att tänka till. Varför säger man vissa saker?

Jag är värd det mest perfekta jag kan få. Jag nöjer mig inte med lite lagom. Eller tar någon bara för att. I mitt fall så är jag värd att träffa någon som kan ge mig alla bitar.

Som får mig att må bra, som det stämmer till 100 % med. Jag tänker inte nöja mig med 75%.

Men är inte det bara en ursäkt för att kunna säga tack, men nej tack till de som inte duger?

Visar inte det bara på att jag har förvandlats till en kräsen, snabbt dömmande, ytlig person?

Hmm..tål att tänkas på.

Och varför skulle just jag vara värd det då? Jo, det har jag hundra skäl till;)

Men de som använder frasen "För det är jag värd" om allt då? tex. att ta en kaka till kaffet, eller en ledig dag sådär mitt i veckan.

Vad är det som har gjort att just du är värd det mer än någon annan? Eller är det vad man säger, att just jag är värd det, men inte du ?

Tror inte det är det man menar.

Jag tycker att alla är värda det bästa. Varför nöja sig.

Men i förlängningen kanske det leder till, iaf i mitt fall att jag kommer sitta där med näsan i vädret på hemmet, ensam. För att jag inte nöjde mig med något annat än just det bästa. För det är jag ta mig tusan värd!!


Tack kära Vicky för att du gav mig inspiration. :)  Just det här tacket är faktiskt just du värd att få;)

Har ett par arvedgods efter min bortgångna morfar William Erkstam. Tycker det är roligt eftersom jag aldrig hann träffa denna karismatiske och ,kan jag tänka mig, rätt stränga man.

Han föddes redan på 1800 talet. Levde sitt liv i övre norrland. Närmre bestämt Junosuando, som ligger norr om Kiruna. Där födde hans fru Hulda 14 barn åt honom. Varav 4 dog i tidig ålder. Min mamma var yngst.

Han var verksam som predikant inom den Laestadianska kyrkan.

Så tillbaks till mina arvegods. På min fönsterbräda i köket ligger det en samling psalmböcker och biblar som William hade förvärvat under sin livstid. 

Här kommer således ett stycke ur D:r Martin Luthers Lilla katekes  från 1878.

Stycke: Hustavlan   (Tror det är en bok med regler för hur var och en ska leva. Bla. Överheten, undersåtar,lärare i församlingen,åhörare,gifta män,gifta kvinnor,föräldrar,barn,tjänstefolk osv...

Det som fångade min uppmärksamhet, naturligvis är ju den för gifta män och gifta kvinnor;)


Efes.5: 28, 29. Män äro pliktiga att älska sina hustrur, då dessa ju äro deras egna kroppar; den som älskar sin hustru, han älskar sig själv. Ingen har någonsin hatat sitt eget kött; i stället när och omhuldar man det, såsom Kristus gör med församlingen.

Petr. 3:7. I män skolen på förståndigt sätt leva tillsammans med edra hustrur, då ju hustrun är det svagare kärilet; och eftersom de äro edra medarvingar till livets nåd, skolen i bevisa dem all ära.

Kol.3:19. I män, älsken edra hustrur och varen icke bittra mot dem.


Så till den lilla regeln till gifta kvinnor;)

Efes.5:22-24. I hustrur, underordnen eder edra män,såsom i underordnen Herren; ty en man är sin husturs huvud, såsom Kristus är församlingens huvud. Ja, så som församlingen underordnar sig Kristus, så skola ock hustrurna i allt underordna sig sina män.


Tit.2:4,5. Förmana de yngre kvinnorna att älska sina män och sina barn, att föra en tuktig och ren vandel, att vara goda husmödrar och att underordna sig sina män, så att Guds ord icke bliver smädat.



Sååå..vad säger man om detta kära vänner?

Tjejer! Sluta gnäll, ni kunde ha levt på 1800-talet!

Och ni killar, sluta vara bittra på era kvinnor, det gillas icke. Dessutom är ni skyldiga att älska era fruar!

Ett annat stycke som jag faktiskt kan gilla bitar av är det som riktar sig till alla människor:

Rom. 13:9. Du skall älska din nästa såsom dig själv.

Matt.7:12. Allt I vad I viljen att människorna skola göra eder, det skola I ock göra dem.

Rom. 12:9,10,12,15,18. Eder kärlek vare utan skrymtan. Älsken varandra av hjärtat i broderlig kärlek. Varen glada i hoppet, tåliga i bedrövelsen, uthålliga i bönen. Glädjens med dem som äro glada, gråten med dem som gråta. Hållen frid med alla människor. om möjligt är, och så mycket som på eder beror.

Kommer ihåg vad jag hade på mig den dagen då jag kom till Älgkärr för första gången. En klarröd klänning med broderade kantband och en stor volang runt halsen.

Hon, den elaka hade sytt den speciellt till detta tillfälle. Jag tyckte den var så fin. Så fick jag ju faktiskt lite egen uppmärksamhet där jag stod uppställd på en stol då hon provade ut längden på mig.

Idag när jag hämtade mina barn på dagis så kom jag på att min äldsta dotter som fyller 8 år om bara någon månad är lika gammal som jag var då.

Så liten, tänkte jag när jag tittade på hennes näpna ansikte och smala små fingrar där hon satt bredvid mig i bilen.

Så liten var jag. Märklig känsla för jag minns det som igår.

Men även om jag var lika liten, kanske till och med mindre, så var jag inte alls på något sätt som min frimodiga, kavata dotter.

Jag smög fram. Drog mitt långa hår ner över mina ögon för att kunna gömma mig från närgångna blickar. Viskade när och om jag någon gång pratade. Skrattade inte högt, skrek definitivt inte då jag kände mig orättvist behandlad.

Fanns där, men syntes inte. Var inte till besvär. För är man till besvär så kanske man inte får stanna. Är man till besvär så blir man straffad. Och är man till besvär så kan inte någon någon gång älska en.

Men så den där dagen i september 1982 kom jag till familjen i Älgkärr. I min röda klänning och min röda resväska i min lilla svettiga hand.

Alltså jag gillar ju inte vinter, kyla och snö så där värst mycket men...

Det är fasen lättare att ta bort bort lite fukt och snö från barnens ytterkläder än stora intorkade lerkokor! E.s stövlar var totalt oigenkänneliga när jag hämtade dem i går från dagis. Bruna och dyngsura.

Spolade av dem i badkaret och orsakade stopp i avloppet!

Tre dagar, minst fullproppade med tidningspapper krävs för att de ska bli tillräcklig torra för att ta på sig igen.

Varje dag eller ibland två gånger på en dag går tvättmaskinen med leriga overaller. När tusan ska jag tvätta all annan tvätt?

"Nej, konstig vinter det här!" Muttrar jag varjë gång jag petar bort geggan under naglarna.

Idag packar jag in ungarna och åker och köper fodrade gummistövlar. Smidigt, bara att spola av. Så ska sonen självklart sluta upp med att rulla runt i lerpölarna också. Vi har pratat om det;)

Det är fasen inte lätt att veta vem man kan lita på eller inte.

Ska man gå på magkänsla eller chansa? Ja, jag vet inte. Magkänslan, speciellt om den är lite obehaglig eller tveksam brukar vara rätt.

Förståndet då? Kan man lita på sitt eget förstånd? Njaa...man tänker inte alla gånger enbart med hjärnan. Det är så mycket annat som spelar in. Erfarenheter, önskningar, drömmar, fantasier och behov.

Speciellt det där jädra behoven är svåra att tänka förbi.

Jag har börjat tveka. Vet inte om det här är min grej. Är nog på tok för naiv och godtrogen. Jag litar helt enkelt på folk. Eller förutsätter att de tänker som jag eller iallafall gör som jag.

Men gör jag allt så bra då? Ställer jag inte för höga krav på dem. Vill man inte bli bemött som man själv bemöter? Eller är det tvärtom man säger?

Jag har nog inte heller helt rent mjöl i påsen alla gånger.

Men man är ju alltid sig själv närmast. Och jag vill bli bemött med respekt ta mig tusan, annars får det va. Dessutom vill jag vara nummer ett. Inte ett andrahandsval eller till och med ett undantag. Nej då får det också va. Så det så!

Så kan det vara och så kan det gå. Inte så mycket att göra något åt, inget man kan göra något åt.

http://www.youtube.com/watch?v=jCya1yiFFP4

Så jag säger farväl till dig, även om det gör ont.

Jag har bestämt mig. Tror jag...

Det är dax att tänka på mig själv. Kan ju inte bara kasta bort allt det där som jag jobbat med under flera års tid. Jag är värd så mycket mer.

Men det är så svårt när man känner att man förlorar något som är så fint. Men kan man förlora något som man aldrig haft till sitt eget?

Och som en vis man sa: Är det meningen så händer det ändå.

Kanske. Eller så händer något som är snäppet bättre. Kanske helt perfekt.

Det märkliga i det hela är att det var en annan eller egentligen fler personer i min närhet som hjälpte mig att vakna upp ur drömmen.

Men den andra var även han en sådan som jag fastnat i fantasier om. Han hjälpte mig inte i så som att jag flyttade över det på honom utan mer att visa mig att det finns fler. Bara genom att finnas till. Han själv är ju faktiskt ett levande bevis på det.

Så har jag ju min kloka vän som drar ner mig när jag svävar där bland molnen. Du är så klok. Dina ord sårar inte utan får mig bara att inse mitt eget värde. Mitt bästa. Och det har du mycket lättare för att se än jag själv. Tack!

Så han som helt objektivt hjälper mig att analysera situationen. Hans ord sårar. De är hårda, brutala men helt ärligt sagda ur en mans perspektiv.

Ja allt detta tillsammans med mitt egna kloka huvud, förstås;) Har nu hjälpt mig att komma fram till ett beslut. Hjälp! Jag som hatar att fatta beslut. För tänk om det är fel beslut.

Men jag känner i  mitt hjärta att det är rätt. Även om mitt hjärta desperat längtar efter något annat.

Nej nu börjar jag resignera. Tappa hoppet eller bara ge upp. Eller i allafall idag. 

Och kanske är det så att just för att jag lägger ner hela grejen så är det då det verkligen händer. Förhoppningsvis.

Men om jag tänker så, så har jag ju inte tappat hoppet iallafall. Det finns där. Ligger och pyr under mina darrande nerver.

Så hur lång tid måste gå innan man verkligen tappar allt hopp? En vän trodde 2 veckor en annan längre tid.

Självklart så lägger sig det största, den största längtan och det största hoppet efter ett tag. Man förstår med sin logik att det inte kommer hända men med sitt hjärta då?

Ja, det är som om man var 14 igen. Ska det behöva vara så eller är det just det som är så fantastiskt.

Innerst inne är jag rädd att det aldrig ska gå över. Men visst gör det det. Det vet min erfarenhet. Men jag vill inte att det ska gå över. Vill bara att det ska bli starkare och starkare. Men bara om det är besvarat förstås.

Så himla typiskt mig. Att sitta här och tråna. Jag blir så trött på mig själv. Jädra fjortis!