Nu tänker jag generalisera lite grann. Jag vet, man ska inte göra det. Jag brukar inte göra det heller. Gillar inte det där med att dra alla över en kam. Men jag bara måste få vara lite bitter. I allafall i ett inlägg.
Ibland tror jag att det står med fet stil: Sätt på mig! I min panna.
Vet ju att det naturligtvis inte gör det men vad är det då för signaler jag sänder ut? Något måste det vara. För inte kan det vara så att det ligger i mäns natur att tänka så?
Visst kan jag vara lite väl öppen med att jag gillar sex. Vem tusan gör inte det? Jag kanske är extremt fliritg, men jag tycker inte det.
Kanske är det sättet man pratar på. Men vad tusan, jag har sådan här röst.
Självklart är det smickrande att de finner mig attraktiv. Men resten då?
Är det ingen som är intresserad av att lära känna personen bakom tuttarna? Trodde i min enfald att det var så, nu när man kommit över de värsta tonårshormonerna och ser människan bakom skalet.
Ja, jag vet att det finns undantag. Självklart! Jag vet att det finns de män som ser bortom kropp och utseende. Som inte bara tänker med det de har mellan benen. Och det är klart de som vill ligga också ser bortom skalet men vad är det då som styr. Begär, frustration, lust och passion. Jättehärligt alltihop! och jag vill också ha allt det, ja utom frustrationen då;) Men jag vill ha mer. Närhet, ömhet, samtal, skratt coh påklätt umgänge.
Men var är de? Som vill samma.
En lagom blandning av hetta och intelligens.
Nej, jag får väl helt enkelt börja hålla på mig. Lite synd kan tyckas när det ändå är två vuxna människor som möts. Det borde inte vara så svårt och kombinera.
Har nu under min tid som nybliven singel upptäckt en sak med män över 35. De är så nöjda. Nöjda med sina liv. Mår bra, trivs i sin ensamhet och som ensamstående föräldrar. Det är ju jättebra. Skönt med lyckliga människor.
Jag trivs också rätt bra med mitt liv. Men saknar de inte kärleken?
Samhörigheten med en annan vuxen. Eller är det så att ett förhållande blir för kravfyllt, för krävande, tar för mycket tid från deras egen person och deras eget liv.
Eller så är det så att det helt enkelt är så att det är jag som inte är rätt. Att de liksom helgarderar sig från början om det skulle visa sig att jag är en riktig satmara.
Men jag vet ju inte heller om han är rätt. Det är ju liksom det man känner efter när man lär känna varandra.
Så, nu har jag fått bittra av mig lite.
Du som känner att du har blivit orättvist dragen över en kam, ta inte illa upp. Det handlar inte om dig. Du är ett undantag!
