Ta vara på livet

Helger är underbara. Eller i alla fall lediga helger. Men det är även helgerna man känner av ensamheten mest. Jag har naturligtvis mina underbara ungar här. Vi njuter av ledigheten tillsammans, myser och fixar.

Men jag saknar gemenskap med andra vuxna, umgänge med andra familjer och vänner.

Är det lite så att man blir "bortglömd" för att man är ensamstående? Eller förutsätter folk att man är så upptagen av sina barn att man inte kan umgås?

Jag har pratat om det här fenomenet förut. Parmiddagar, det förstår jag fullständigt att man inte blir bjuden på men familjesamankomster då.

Förra gången jag  nämde det här så bestämde jag att jag skulle ta tag i det här själv, vara den som bjöd först. Det får nog bli så.

Men folk är ju så upptagna. Vill inte tränga mig på bara för att jag är ensam och utsvulten på umgänge. Jag vill att släkt och vänner ska vilja umgås med mig. Mig och mina barn.

Det är det som är kruxet. När jag är barnfri kan jag själv ta initativ till umgänge på ett annat sätt men jag törs inte riktigt då jag har alla mina barn.

Kanske har jag någon slags idealbild av att alla andra minsann sitter och myser var och varannan helg. Grillar och dricker vin, spelar sällskapsspel och skrattar.

Säkert är det inte alls så, säkert tvättar, städar och storhandlar alla andra på samma sätt som vi. Sitter och somnar framför Let´s dance med ena handen i chipsskålen då barnen lagt sig. Säkert är det så.

Men jag vill grilla och vuxenmysa med barnen springande runt benen, lekande med varandra!

Jag har gjort det igen! Skaffat tillökning i familjen. Vet inte om det var så supernoga genomtänkt men vad tusan.

Mina småttingar fyllde 6 år häromdagen. Det är alltid så svårt att hitta på presenter. Eller njaa egentligen inte men att köpa en plastpingvin för 700 kronor som går sönder efter en vecka känns sådär.

Naturligtvis fick de allt annat de hade skrivit upp så duktigt med storasysters hjälp på önskelistan. Men så kom jag på den briljanta idén att köpa dem varsit marsvin. Alltså riktiga, livs levande marsvin.

Läste på noga, googlade om allt från beteenden till kost. Vill ju inte köpa grisen i säcken. Men de verkade vara trevliga djur. Lagom sociala och inte allt för krävande. Lite orolig var jag ju att jag skulle vara tvungen att "prata" lite väl mycket med dem de veckorna barnen inte var här men asch tänkte jag, får väl stänga dörren om dem då.

Dessutom är de i behändigt hanterbar storlek för barnen att hållas med. De kan gosa med dem men de kräver inte allt för mycket motion. Och man riskerar inte att råka klämma ihjäl dem eller att de dör när man nyser.

Jaja, sagt och gjort. Nu har jag alltså uttökat min lilla familj med två nya familjemedlemmar. De bättre begagnade marsvinshonorna Mimmi och Fiffi. Två år och väldigt söta men dock lite blyga fortfarande.

Favoritsysselsättningen är att äta och bajsa. De kuttrar lite lite när de suttit  stilla länge i knät. Om det är av missnöje eller njutning har de inte talat om än.

Katterna tycker att de är oerhört spännande. Det lilla de ser av dem då de bevakar det lilla huset med fastnitad blick och svepande svansar.

Bör tilläggas att dörren mellan dem är ordentligt stängd då alla mina husdjur har FF.

Så nu återstår bara att se hur fort de kan lära sig att gå i koppel, för det är A.s största önskan.

Vilken intensiv underbar energifull dag vi har haft idag! Kanske kan även jag bli lite energisk av våren.

Vi har njutit av värmen och solen med varsin glass i handen på uteplatsen. Vi har vårstädat vår bil så den glänser både inuti och utanpå.

Vi har tillbringat en härlig stund vid min barndomsplats. Barnen blev lika förtjusta som jag en gång var. Själv blev jag fjorton år igen och kär.

Satt där på den stora stenen och blickade ut över de blå kilsbergen. Det var så vackert så jag ville dö. Eller njää, inte dö men njuta. Stanna i stunden. Stanna där och njuta av den underbara utsikten, dofterna och solen mot  ansiktet tillsammans med mina ungar.

Undrar om det är så vackert som jag tycker eller om det är mina minnen som gör det till det?

Här får ni en bild iallafall så ni också får njuta en stund. Om ni kisar lite och sneglar med halvslutna ögon kanske ni kan se en rådjursbock titta fram där borta i skogsbrynet.

Mattheten kommer krypande.

Invaderar en utifrån och in. Eller är det tvärtom?

Munnen slutar le. Orden stannar. Hakar sig i varandra.

Orken tar slut. Lusten och orken bara försvinner. Så lätt. Det är så märkligt att den kan försvinna så lätt när den är så svår att finna.

Inte ens de varma första strålarna på en ny dag kan hjälpa mot det grå som är där.

Jag känner igen det. Har känt det förut.

Den sabla jävla depressionen.

Kanske är den på tillfälligt besök, kanske är den här för att stanna.

Men jag reser mitt skydd mot det som ont gör.
Mitt sköra bräckliga skydd mot det som vill mig illa.
Jag tvingar undan tårarna som hotar att dränka mig i sin sorg.
Stänger in det som väller fram. Låser dörren med positismens anda.

Jag låter mig inte tas över. För det är jag som bestämmer. Som sitter med makten i min hand.

Endast för en stund låter jag mig känna min egen sorg.

Hmm..färga håret, plocka ögonbrynen, raka lite här och där, ansiktsmask, hårmask, binnikemask (önskas för supersnabb viktnedgång), sminkmask, nagelfix,fotfix och hmm har jag glömt något?

Platta håret och se glad ut!

Sådär, då är man redo att visa upp sitt naturligt vackra jag för den heta dejten ikväll då!

Vet inte om jag publicerat denna tidigare, men det kan inte göras för många gånger. Så bra!


 
Inbjudan till ett möte

Jag bryr mig inte om hur du tjänar ditt uppehälle. Jag vill veta vad du längtar efter och om du vågar drömma om att nå din längtans mål.

Jag bryr mig inte om hur gammal du är. Jag vill veta om du vågar göra dig löjlig för kärleks skull, för dina drömmar, för att känna att du lever.

Jag bryr mig inte om vilka planeter som står i konjunktion med din måne.
Jag vill veta om du har nått djupet i din sorg, om du har låtit dig öppnas av livets svek eller blivit knuten och sluten av rädsla för mer smärta.

Jag vill veta om du kan sitta hos smärtan, min eller din, utan att försöka dölja den eller förminska den eller bota den.

Jag vill veta om du kan vara i glädjen, min eller din, om du kan dansa ohämmat och låta extasen fylla dig ut i tå- eller fingerspetsarna utan förmana oss att ta det varligt, att vara realistiska, att minnas våra mänskliga begränsningar.

Jag bryr mig inte om ifall den historia du berättar för mig är sann. Jag vill veta om du kan göra någon annan besviken för att vara sann mot dig själv; om du kan bära att bli anklagad för svek och inte svika dig själv; om du kan vara trolös och därför tillförlitlig.

Jag vill veta om du kan se skönhet även när den inte är vacker, varje dag och om du kan ösa ditt liv ut dess närvaro.

Jag vill veta om du kan leva med misslyckande, ditt eller mitt, och ändå stå vid stranden av sjön och ropa ”Ja!” till den silvriga fullmånen.

Jag bryr mig inte om var du bor eller hur mycket pengar du har. Jag vill veta om du kan stiga upp efter en natt av sorg och förtvivlan, trött och sliten in i märgen och göra det som behöver göras för barnen.

Jag bryr mig inte om vem du känner och hur det kommer sig att du är här. Jag vill veta om du tänker stå med mig i eldens mitt och inte vika undan.

Jag bryr mig inte om var eller vad eller med vem du har studerat. Jag vill veta vad som håller dig uppe, inifrån, när allt annat brister.

Jag vill veta om du kan vara ensam med dig själv och om du verkligen trivs med ditt sällskap i de tomma stunderna.

/Oriah Mountain Dreamer

 Det är ju just det jag söker. Just så.

Jag har något på gång! Det känns spännande och roligt. Något att se fram emot. Något som lyfter mig framåt. Dit jag vill. Något som för mig uppåt!

Gillar inte när det står stilla för länge. Och nu är det dags att röra på sig. Nya utmaningar, roliga utmaningar, lärorika utmaningar och berikande utmaningar.

Så medan jag väntar på att livet ska börja så lever jag!

Vi kom in på det heta ämnet fortplantning häromdagen, jag och barnen.

Det kom sig av att vi tittade på barnprogrammen. De där som är efter klockan 19, de för lite äldre barn. Serien som visades var en tonårsserie som heter Dubbelliv.

Just det här avsnittet handlade om svartsjuka och tonårsförälskelse. Ett ungt par börjar kyssa varandra hett framför sina vänner för att göra några av dem svartsjuka.

E. tittar med halvt äcklad min och halvt förundrad min på det som försegår på teven. Så säger han: " Ska de hångla nu eller?"

"Ja, det gör dom. " Svarar jag.

"Men ska de andra titta på då eller?" Fortsätter E.

"Vad då titta på? De gör ju det. De sitter ju där och tittar på. Deras kompisar." Jag förstår inte riktigt vad han är ute efter.

" Men sen då, när de är nakna i kyrkan? Tittar alla på då?" E. verkar inte riktigt nöjd med mitt svar.

"Vad då kyrkan?" Jag fattar fortfaranden inte vad han far efter.

"Jamen när de ska göra bebisar. Hångla i kyrkan. Tittar alla på då?"

Aha!! NU förstår jag. E. tror att hångla är lika med att göra barn. (Hmm. Undrar var han har fått det ifrån.) Och om man ska göra barn då måste man vara nakna. Och när man har gift sig i kyrkan ska man ju göra barn.

Så solklart!

Så lite oskyldigt tonårshångel på bästa barntevetid visar sig min son tro vara en förevisning i att göra barn!

Ojojoj! Vart ska utbildningen börja?

Tänk vad roligt det skulle vara, som en vän sa. Om han fortsätter tro det. Så när han får förfrågan på högstadiediscot om han vill hångla, så slänger han av sig alla kläder på momangen, för här ska göras barn!!

Fylla år.

Fylla 38 år. Gammalt eller mitt i livet? Mitt uppe i det som är mitt liv.

Inget speciellt, men ändå lite. Man fyller ju liksom år. Det är ens egen speciella dag. Om man någon gång ska ha en sådan så är det väl när man fyller år.

Att bli lite extra tänkt på. Lite extra uppmärksamhet. Till och med av folk man knappt visste man kände gratulerar en.

Det värmer i magen. Och hjärtat.