Ta vara på livet

Det där med sex. Vad beror det på att man ofta får höra av män att de vill ha mycket mer sex än oss tjejer? Är det verkligen så?

Jag betvivlar det. Jag hör ofta oss tjejer prata om att vi inte är nöjda.

Men om både män och kvinnor vill ha sex ofta då borde det ju inte vara något problem.

Eller är det så att vi inte är synkade..att vi inte vill samtidigt. Att när vi vet att vi kan få sex när vi vill då är det inte så intressant men om den ena partern börjar säga nej några gånger då....ja då blir vi så sugna så vi håller på att gå åt.

Så då tar det oss tillbaka till den ständiga jakten. Det är skit.

Så vad är lösningen då? Hur ska männen få sina kvinnor att vilja ha sex med dem?

* Uppvakta

* Trigga ( smek i förbifarten, krama när hon minst förväntar sig det, kyss i nacken, håll om henne när ni är bland folk, ge henne heta blickar, säg snälla saker)

* Behandla henne som den vackraste varelsen som finns på jorden.

* Lyssna på henne när hon vill älta om jobbet eller vad det nu är.

* Håll dig fräsch. Ingen tjej vill ligga med en orakad, skitig man i sunkiga kallingar.

* Mys bara, ibland behöver vi bara närhet och ömhet. ( Har ni tur kan det övergå i lite kåthet;)

* Glöm att ni någonsin kommer få sex efter att ni har bråkat och trätit en hel dag. Eller inte fått sova en hel natt på evigheters evigheter. Sömn är då prio ett inte sex.

* Och sist men inte minst...tigg inte om sex! Det är det mest osexiga som finns. Ibland vill vi bara bli tagna.


Hur vi tjejer ska få er killar att vilja ligga med oss det vet inte jag...Kanske ha maten färdig när ni är hungriga, helst innan. Klä oss sexigt, raka benen och hålla oss fräscha..ja inte vet jag som sagt...

Tips mottages tacksamt;)

Läste igenom ett inlägg jag skrev häromveckan. Om svårigheterna att falla för någon som är bra och som även är intresserad av dig. Osäkerheten man känner när man är intresserad av någon...

Sådär är det ju när det inte stämmer. Precis som alla mina vänner säger...stämmer det så löser sig allt sådant där.

Den oron, nervositeten och osäkerheten kommer sig ju bara av att man har en känsla av att det inte stämmer. Att den andra har övertaget och styr hela grejen.

Känslan av otillräcklighet kommer sig ju bara av att den andra inte är tillräckligt intresserad. Är de det så känner man sig betydelsefull och intressant.

Precis så som man vill känna sig. Och är personen som är intresserad av dig rätt så känner du likadant. Det handlar om ömsesidig kommunikation och att det ska klicka!

Sen ger sig allt annat. :-)

Så har man då ännu en gång fått uppleva svårigheterna med att vara förälder. Ibland blir man varse om det stor ansvar man faktiskt har. Den stora, enormt stora roll man spelar i sina barns liv.

Man ska som förälder inte bara se till att ge sina barn en god omvårdnad man ska även vägleda och vara ett gott föredöme.

Man ska ibland fatta beslut som påverkar ens barns liv. Beslut som man efter eget godtycke och klokhet anser sig tro vara bäst.

Det är inte lätt. Beslut i alla dess former är svårt. Rädslan att det man väljer ska vara fel finns alltid där.

Att fatta beslut åt sig själv är svårt, att fatta ett beslut som påverkar någon annan är ännu mycket svårare.

När ens barn dessutom har uppnått en ålder av 14 år så kan man inte heller längre fatta beslut helt på egen hand. Man måste ha med sig barnet. Självklart ska man alltid ta barnets egen åsikt på allvar. Lyssna och försöka följa dens vilja. Men när barnet är yngre är det lättare att styra åt det håll man som vuxen anser vara bäst.

En fjortonåring styr man inte lika lätt.

Jag tror inte  på en dominant auktoritär uppfostran. Jag tror på lyhördhet, samspel och kommunikation. Att lyssna och försöka jämka så alla parter blir relativt nöjda.

Men ibland måste man som förälder gå in och bestämma. Ta ett beslut som kanske inte barnet själv vill. För att man som vuxen vet att det är det bästa för barnet.

Jag och alla vi andra som finns runt detta barn  tror att det här blir bäst. Sen kan man aldrig veta.

Men efter långa samtal och med alla de argument vi har kunde jag få med mig honom på det här. Det är inte precis kanske vad han har tänkt sig men jag tror han förstod vad vi menade.

Han blev inte ledsen, arg eller besviken. Jo kanske lite...men han förstod och han godkände det.

Så nu ska vi, tillsammans jobba för att det här ska bli bra. Det känns bra iallafall att ha honom med på tåget.