Jag växte upp med en mamma som inte var som andra mammor.
De första åtta åren i mitt liv var hon där med mig, varje dag. Men de första åtta åren i mitt liv är som ett stort svart hål i mitt minne. Ett svart hål med några små svaga minnesbilder. Minnesbilder som jag knappt vet om de ens är minnen eller något som hände någon annan.
Minnet av hennes hårda händer i mitt hår då hon tvättade det i det grön badkaret i badrummet med de flagande tapeterna. Eller hennes ständiga rökande vid köksbordet. Minnen av de hårda ord som kom ur hennes mun då min pappa var hos oss på ett av sina fåtaliga besök.
Jag minns min brors klagan då hon slog honom med mattpiskaren då han olovandes tagit bullar ur frysen.
Minns att vi klädde oss själva, la oss själva och vaknade av oss själva.
Minns inte hennes närvaro alls. Många gånger har jag tvivlat på mitt minne då det inte finns. Visst fanns hon där, men varför minns jag henne inte?
Jag växte upp med en mamma som inte var som andra mammor. Men hon var den enda mamman jag visst om. Hon var inte egoistisk medvetet, hon struntade inte i att ge oss mat på grund av lathet eller elakhet. Utan för att hon inte förstod att vi var hungriga. Men jag minns inte att jag var hungrig, för hunger var något jag var van vid att känna. I min värld var det en normalitet. Och det som var normalt kommer man inte ihåg. Endast det som särskiljer sig från det man är van vid minns man.
Hon föddes i 1950-talets Norrland. Så högt upp som man bara kan komma. I en familj som präglades av den starka tron till vår herre, Gud fader.
Hon som var yngst av en syskonskara på 14 barn blev tidigt extra omhuldad av den starka modern. Min mamma var alltid lite annorlunda, inte som andra.
När jag kom till världen på 1970-talet hade hon ändå lyckats göra sig någorlunda fri från faderns stora inflytande och moderns omhuldande försorger. Flyttat söderut och träffat en man. Min far.
Jag då. Jag var yngst av tre barn. Min mors barn. Av min fars barn var jag yngst av sex.
Den enda dottern till min mamma. Ett snällt och tyst barn. Jag lärde mig tidigt att inte göra för mycket väsen av mig. Att ta ansvar. Vara den duktiga. Jag delade den rollen med min äldsta bror. Men han blev tidigt bortförd från denna roll då den i allt för hög grad ställde honom som familjens överhuvud istället för att få vara den lille pojke han var.
Så jag blev lämnad att ta det ansvaret. För min mamma och min bror.
I den tidens Örebro kunde små barn springa fritt i bostadsområdena. Vi kunde det men vi borde inte göra det.
Många var de som lade märker till barfotabarnen som sprang där i centrum. Många såg men ingen sa något.
Vi hade hela området som vår lekplats. Sprang det fortaste vi kunde förbi fyllekullen, som den så fint kallades. Där skålade männen i explorer och skrattade högt åt sitt eget elände.
Lekte med våra dockor i de gångtunnlar som ledde ut från vår värld. Dit där vi aldrig vistades.
Genom statens försorg kom till oss en kvinna en gång var fjortonde dag. En lyckans dag. En dag då maten stod varm och väldoftande på borden. Då den rena lukten av nystädad lägenhet slog emot en då man hoppade upp för trapporna. En dag då en vuxen tog ansvaret ifrån en.
Bland mina minnen finns ett stort svart hål. Ett hål som borde vara fyllt av framviskade godnattvisor, kärleksfulla smekningar och kloka ord att ta lärdom av inför det som komma skall i det liv vi lever i.
Jag saknar den mamma jag aldrig hade och jag saknar den mamma jag faktiskt hade.
Att som barn växa upp under vanvård och missförhållanden gör att hjärnan väljer bort att lagra onödig information. Barnets hjärna jobbar för fullt bara med att få den att överleva. Att då spara på minnen som vilken färg man hade på gardinerna eller vad dagisfröken hette är helt onödigt. Hjärnan behövs till desto viktigare saker.
Men jag sörjer på att inte jag som andra minns de roliga sakerna i min uppväxt. Min första skoldag. Min favoritleksak. Eller känslan man får då man kan cykla själv första gången.
Ett stort svart hål som jag desperat vill fylla.
Så vad blev det då av mig? Ett maskrosbarn eller en vilsen själ?
Jag skriver inte det här för att väcka sympati, få medkänsla och tårade ögon. Jag skriver det här för att väcka debatt, tankar och funderingar. Hos mig själv och kanske hos dig som läser. Jag skriver för att själv försöka hitta en förklaring. För att minnas.
