Vardag
Nu har våra nya rutiner börjat sätta sig. Det är cirka 1 ½ månad sen jag flyttade, på riktigt.
Barnen har hunnit byta hem några gånger. Jag har varit såkallad barnfri ett par gånger.
Det går bra. Ja, bra. Det måste jag nog säga.
Självklart längtar man efter barnen när de är hos sin pappa, undrar hur de har det och vad de gör. Om de längtar efter mamma. Är ledsna eller om de mår dåligt. Självklart gör man det.
För att inte tala om när man hör dem ledsna på telefonen och det enda man kan göra är att genom ord trösta och medla, om det är ett syskonbråk som orsakat tårarna.
Det skär i hjärtat att man inte kan vara där och krama dem.
Men det går. Jag jobbar och jobbar.
Hinner inte sakna så mycket. Så vet jag ju att de har det bra. Det är ju inte direkt någon ny okänd barnvakt de är med. De är ju med sin pappa.
Ja, så när jag sa att våra nya rutiner börjat sätta sig så menade jag ju mina och barnens. Mina "mammaveckor".
Det flyter på. Inga problem. Jag fixar mat och badar och läser godnattsaga. Precis som innan.
Men med en väldigt stor skillnad. Jag är inte irriterad.
Irriterad
på att alltid vara den som får göra allt. Alltid vara den som får laga mat, tvätta barnen, läsa, lägga dem, prata med dem. Trösta, plåstra om, skälla, ta fram rena kläder osv osv.
För nu är det bara jag som kan göra det. Det finns ingen att irritera sig på.
Jag är mycket mer närvarande när jag är med barnen. Sätter mig på en pall och tittar på dem när de badar istället för att genast rusa ut till diskbänken.
Jag låter kvällsmaten dröja en halvtimme och spelar ett spel med dem istället. Det är ju bara vi som ska äta iallafall och vi klarar oss en halvtimme till utan att svälta ihjäl.
Det är klart att visst är det tuffa stunder med att vara helt själv men än så länge har de varit väldigt få. Lär väl komma om en sådär 5-10 år när mina brudar kommer in i tonåren;)