Så börjar det
Vi sitter raka i ryggen på den grovt tillhuggna träbänken Jessica och jag, tysta. När S. vänder ryggen till tar vi varandras händer under bordet.
Frukost. Dagens värsta mål. Jag kämpar för att få i mig den klibbiga gröten och leverpastejsmörgåsen. Sakta sakta tuggar jag i mig tuggor som bara verkar växa och bli större och större.
Jag sneglar mot skåpet som står i hörnet. Den snirkliga kurbitsmålningen är fin mot det mörka träet. Men jag fasar för dess innehåll.
Så till slut går det inte att skjuta upp längre. Vi reser sakta på oss och dukar undan. I rad ställer vi oss framför skåpet.
Det är fina små smala glas. Men dess gulaktiga innehåll luktar redan när S. gläntar på dörren.
En i taget får vi vårt glas i handen. Jag känner hur gröten börjar åka hiss upp och ner i halsen då jag får glaset.
Snabbt, i ett andetag sveper jag innehållet och ber till gud att jag inte ska kräkas upp det.
I flera dagar har S. låtit mjölk stå i skåpet i värmen. Tills den nu är trögflytande och gul av surhet.
"Det gör er bara gott, flickor." Säger hon när hon noga studerar så att vi verkligen druckit upp allt ur glaset.
Kräks man eller vägrar får man dubbelt så mycket och tvingas sitta kvar tills allt är slut.
Detta ska vi genomlida varje morgon.