Ta vara på livet

Ibland drabbar det mig som ett slag i magen.

Jag är ensam.

Ensamstående mamma.

Det klingar konstigt. Känns inte alls som det har något med mig att göra.

Under lång tid har mina tankar och känslor bara varit inriktade på att få ihop ett nytt liv. Att kunna börja leva igen.

Någonstans längs vägen missade jag vad det var jag lämnade.

Inte så att jag på något sätt ångrar mitt val eller längtar tillbaka. Men jag har liksom inte riktigt reflekterat över vilka stora förändringar jag faktiskt har gått igenom.

Det har gått så bra. Dagarna flyter på. Vardagen har infunnit sig. Barnen verkar ha börjat förstå innebörden i dubbelt boende och att deras pappa och jag inte längre är ett par.

Jag har inte hunnit med att känna mig ensam och sårbar.

Fören nu.

Vet inte om det är hösten eller något annat som utlöst det. Men jag har drabbats av stora skälvan.

Kan känna hur rädslan griper tag i mitt bröst och klämmer åt. Rädslan över att för alltid vara ensam.

Uppfostra barnen själv. Jämt. Fatta alla beslut själv. Oroa mig sena nätter, själv.

Åldras själv. Ingen att hålla i handen ruggiga höstkvällar.

Visst har jag fortfarande en pappa till barnen. Visst kan vi prata och diskutera runt dem. Men inte som förut. Mer som två främlingar som driver ett gemensamt projekt.

Visst har jag en kärlek i mitt liv. Men det är så nytt och fortfarande så osäkert. Vem vet om vi kommer åldras tillsammans.

Just nu känner jag mig ensam.