Familjen H.
De hade hästar. Stora, blanka, muskelösa Ardennerston. De gick där i hagen, trampade med sina breda hovar och viftade bort broms och flugor med sina svepande svansar.
Jag kunde stå där och bara titta. Dra in den underbara doften av solvarm häst i min lilla näsa.
Om jag hade riktig tur kunde jag bli uppkastad en stund på den breda ryggen. Få känna värmen mellan mina lår och linda in mina fingrar i den sträva manen för att hålla mig kvar.
De fick ett par föl. Pappan lovade att ett av fölen skulle vara mitt alldeles egna. Jag var så lycklig.
Tills det såldes.
De hade grisar också.
Stora, fula illaluktande suggor. Som vältrade sig i den leriga hagen och bökade med trynena i jorden.
Min och Jessicas uppgift var att förse dem med mat. En fruktansvärd sörja av gamla potatisar, kål och andra äckliga grönsaker som fått ligga i en stor bytta och gegga till sig.
I en stor koppargryta över öppen eld kokades det ihop till något som skulle föreställa grismat.
Vi turades om att röra i den stora grytan med våra spinkiga armar och en hand för munnen och näsan. Stanken var outhärdlig.
S. tittade till oss med jämna mellanrum för att ha koll att vi skötte våran uppgift tillfredsställande. När hon ansåg att det var klart slevade hon upp sörjan i 10-liters hinkar som vi sen skulle bära ut till grisarna.
Jag var sju år. Jessica ett år äldre.
Jag kunde stå där och bara titta. Dra in den underbara doften av solvarm häst i min lilla näsa.
Om jag hade riktig tur kunde jag bli uppkastad en stund på den breda ryggen. Få känna värmen mellan mina lår och linda in mina fingrar i den sträva manen för att hålla mig kvar.
De fick ett par föl. Pappan lovade att ett av fölen skulle vara mitt alldeles egna. Jag var så lycklig.
Tills det såldes.
De hade grisar också.
Stora, fula illaluktande suggor. Som vältrade sig i den leriga hagen och bökade med trynena i jorden.
Min och Jessicas uppgift var att förse dem med mat. En fruktansvärd sörja av gamla potatisar, kål och andra äckliga grönsaker som fått ligga i en stor bytta och gegga till sig.
I en stor koppargryta över öppen eld kokades det ihop till något som skulle föreställa grismat.
Vi turades om att röra i den stora grytan med våra spinkiga armar och en hand för munnen och näsan. Stanken var outhärdlig.
S. tittade till oss med jämna mellanrum för att ha koll att vi skötte våran uppgift tillfredsställande. När hon ansåg att det var klart slevade hon upp sörjan i 10-liters hinkar som vi sen skulle bära ut till grisarna.
Jag var sju år. Jessica ett år äldre.