En familj
Året mellan att jag var 7 år och till jag blev 8 bodde jag i en familj.
Inte vilken familj som helst utan en speciell familj. Inte speciell som i annorlunda spännande, utan i oroväckande annorlunda.
Jag var ett av 8 andra fosterhemsplacerade flickor där.
En mamma i 50 års åldern med kort strikt frisyr, långa kjolar och hårda händer. En pappa med rött skägg, arbetarkläder och flyende blick.
Vi bodde i ett litet hus för sig självt på landet. En idyll från utsidan. Hästhagar inpå knuten och blommande hägg.
Det fanns en pojke i familjen. Deras egen biologiska son. En mycket störd och elak pojke. Tror han var i 13 års åldern.
Hans största nöje var att skjuta prick på oss flickor med ärtrör och egengjorda pilar av knappnålar och fjädrar.
Min älskade gosehund och största trygghet band han fast och hissade upp i en gungbräda av telefonstolp 5 meter upp i luften utan chans till benådning.
Hunden finns kvar i mitt liv men även tecknen efter den elaka pojkens behandling.
Men han var inte den värsta i den familjen.