Dax för födelse
När jag skulle föda vårt första gemensamma barn, har jag fått höra av min fd.svärmor, jämförde A det med att det hade känts som att vi skulle åka och handla mjölk på affären. Lika lite nervös var han för detta stora ögonblick.
Vad berodde det på? Kanske någon slags försvarsmekanism, eller oengagemang, eller var det bara hans totala oförmåga i att sätta sig in i andra människors känslor och upplevelser?
Jag har min egen teori. Han förlitade sig så fullständigt på att jag skulle klara av det lika lätt som när jag faktiskt åkte och handlade mjölk.
Jag hade ju ändå varit med om det en gång tidigare och var väldigt insatt i hur allt fungerade.
Han hade inte engagerat sig speciellt mycket i hur en förlossning gick till. Trots det stora antal böcker jag stoppade under näsan på honom.
Visst han klappade på magen, längtade efter bebisen och följde med på föräldragruppen som mvc anordnade.
Men själva förlossningen, den låg liksom utanför hans kontroll och även då hans påverkan. Därför var han inte nervös.
Inte ens den dagen när det var dags.
Jag ringde honom på jobbet och berättade att jag hade börjat fått värkar och att de kom rätt tätt och var lite jobbiga.
Han frågade om han var tvungen och komma hem direkt eller om han kunde jobba färdigt. Jag svarade att än så länge var det nog lugnt.
När han hade jobbat färdigt för dagen ringde han hem och frågade om det var okej att han följde med en jobbarkompis och var smakråd då denne skulle köpa högtalare.
Jag började då känna mig småirriterad över den nonchalans han visade för vad som var på gång. Men snäll som jag var sa jag att: - Ja visst. Än så länge stod jag på benen.
När ytterligare timmar gick och han inte kom hem ringde jag och kollade vart han tagit vägen. Han var då hemma hos den tidigare nämda kollegan och instalerade de nyinköpta högtalarna.
Då bad jag faktiskt honom att komma och hämta mig. Jag ville inte sitta själv hemma längre med värkar. Det gjorde han ju förstås.
Jag vet inte vad detta nonchalanta beteeende stod för. Men för mig så var det ännu en sak i vårt förhållande som sakta men säkert ledde oss till där vi är idag.