c
Det finns en person som är underbar och som har hjälpt mig otroligt mycket. Under ett och ett halvt år har vi träffats regelbundet. Ibland så ofta som en gång i veckan. Ibland har det gått längre tid men hon har alltid funnits där. Hon har stöttat, lyssnat på mig, gett mig näsdukar då tårarna har fallit över mina kinder. Så mycket har denna underbara person som min kurator är, gjort. Ja, jag kallar henne för min kurator.
Om hon skulle sitta här nu bredvid mig skulle hon säkert säga: "Marie, det är inte jag som har hjälpt dig, det är du själv."
Men genom våra timslånga samtal har vi tillsammans lyckats med det stora trolleritricket att ge mig skinn på näsan.
Från att vara en nickedocka, kappvändare och i stora mått mätt en konflikträdd person kan jag nu uttala mina egna åsikter, stå på mig. Och framförallt inse mitt eget värde.
Naturligtvis kommer det gamla synsättet in ibland. Osäkerheten och tvivlen på mig själv. De ligger där och ruvar. Men jag kan nu rent logiskt tänka att jag har rätt, jag är en bra person. Men känslomässigt, åå det är så lätt att börja tvivla.
Vi har i snabbt flyende timmar pratat om allt. Ja i princip. Jag har berättat om min barndom, om jobbiga saker under min uppväxt som ingen annan vet, relationer med personer i min närhet, vad jag vill och önskar här i livet.
Så det som från början var en hjälp i min mammaroll har lett till att jag har blivit mycket starkare som människa, att jag har insett mitt eget värde som människa. Ja det har till och med lett till att jag skilt mig.
Det var nog inte riktigt vad min fd. man hade i åtanke då han skickade iväg mig för att söka hjälp. Han ville ju bara ha tillbaka sin glada, nöjda och stabila fru.
Nu är jag glad, nöjd och stabil men dock inte hans fru längre.
Så då kan man ställa sig frågan om det verkligen var barnen, alla sömnlösa nätter och ett vekt sinne som gjorde att jag mådde så dåligt.
Eller var det helt enkelt ett ojämnställt och energitagande förhållande? Ett fördömande och nedtryckande förhållande?
Svårt att svara på. Det ena kanske ledde till det andra och tvärt om.
Men jag har i vilket fall som helst C. att tacka för att jag är där jag är idag. Och framför allt att jag mår så bra i mig själv som jag gör.
Så alla ni som tycker att söka hjälp är ett nederlag eller ytterst pinsamt. Man kan aldrig förlora något på det, bara vinna!