Ta vara på livet

Klart de hade glömt av mig. Vet inte hur länge jag satt där i mörkret i den fuktiga jordkällaren. Till slut kom de på att jag fattades.

Den kvällen när jag väl hade fått komma in i värmen fick jag faktiskt till och med vara med de andra äldre barnen och titta på tv en stund innan läggdags.

Det var tecknat. Jag satt invirad i en filt på golvet framför tv:n. Tyst och fortfarande blå om läpparna.

Sonen, densamma som sköt prick på oss med ärtrör hade busat lite tidigare under eftermiddagen.

I sin förvridna hjärna tyckte han att det var jätte kul att stänga in lilla tysta rädda Marie i jordkällaren som fanns på tomten.

Visst gjorde jag motstånd, grät och bönade. Men min lilla späda sjuåriga kropp hade ingenting att sätta emot hans starka seniga 13- åriga händer.

Men när han stängde den murkna trädörren om mig trodde jag att han strax skulle öppna den igen. Hans spratt var elaka och råa men han brukade tröttna fort.

Men inte den här gången. Det dök troligtvis upp något roligare och då glömde han bort mig.

Jag kan fortfarande ha lite svårt för mörker och att bli fasthållen. Inte så konstigt kanske...