En stund i solen
Säg vad beror det på att man hela tiden lever sina dagar i väntan på att livet ska börja? Att man hela tiden längtar efter något annat. Man planerar för framtiden. Men glömmer bort nuet. Occh rätt vad det är vaknar man upp och ser att ens barn har blivit vuxna och man själv gammal.
Så hela den långa väntan var livet. Det pågick hela tiden. Dagarna som avlöste varandra var livet. Det liv du fått dig till skänks.
Att drömma och planera för framtiden hör till. Det också en del av livet.
Men att hela tiden tänka: Sen! Sen när barnen är större, när vi har mer pengar, när jag fått det där drömjobbet eller träffat den där perfekta mannen. Då, ja då börjar livet. På riktigt.
Eller att plåga sig igenom hösten och vintern i väntan på den härliga fantastiska sommaren. Det är tragiskt.
Tänk vad många härliga underbara dagar som går förlorade på vägen. Eller små korta stunder av lycka. Ögonblick i vardagen som man kan leva på länge.
Lev i nuet. Andas in den härliga doften av höst. Se dina barn. Verkligen se dem. Snart har de flyttat hemifrån och du minns inte hur det var när frukostflingorna spilldes ut och kladdiga små fingrar torkade av sig på dina nytvättade jeans.
Eller deras oskyldiga frågor om kärleken och livet.
Njut av att vara ung, frisk och stark. Det kommer en dag då du inte längre är det.
Helt enkelt, Ta vara på ditt liv. Dagarna som går kommer inte tillbaka.