Instängd
Det var mörkt och luktade fuktig jord. De kalla väggarna var sträva mot min lilla hand där jag trevade mig fram.
Längst bort i ena änden fanns ett litet litet fönster. Jag fick ställa mig på tå för att kunna se ut. Jag såg ena hörnet av trädgården, de knotiga trädens grenar i siluett mot kvällshimlen.
En liten lampa som lyste vid farstukvisten. Jag visst inte om jag skulle ropa eller bara sätta mig ner och vänta.
Skulle någon höra mig om jag ropade? Var det ens någon idé?
Min smala ben skakade nu av köld i de korta shortsen och jag slog armarna om låren där jag satt hoppkrupen.
Inte har de glömt bort mig, tänkte jag där jag satt med tårstrimmiga kinder. Inte kan de väl glömma bort mig. Jag är ju här. De vet ju att jag är här. Eller?
