En underbar kvinna
Det krävdes en del övertalning. Jag hade ju dottern som låg och sov. Tänk om hon skulle vakna och jag var borta. A. ringde en av mina bästa vänner som kom farande som ett skott. Hon skulle vara barnvakt när vi åkte in till akuten var det tänkt.
Men när jag satt där ihopkurad på pallen i hallen var jag fortfarande tveksam. Det onda började ju ge sig. Jag kände mig rätt okej.
Efter att vi bestämt att A. skulle stanna hemma med dottern och vännen följa med mig så gick jag med på det.
I bilen kändes allt som vanligt. Var lite matt bara. Vi pratade på om ditten och datten.
Så kom vi in till jourgyn, dit vi blivit rådda att åka. Jag fick slå mig ner i ett väntrum efter att jag först blivit placerad på toaletten för att kissa i en liten burk till ett gravtest.
Efter en stund blev jag inkallad till en sjuksköterska som allvarligt meddelade att ja visst var jag gravid.
Men att jag skulle få träffa en läkare eftersom jag hade så ont.
På någon minut pendlade jag mellan glädje, chock och rädsla.
Så fick jag då komma in till en läkare. Mitt i natten var det och hon var så vacker. Långt mörkt hår och fina snälla ögon.
Hon berättade då att de befarade att mitt foster hade fastnat på fel ställe. Inte hittat ända fram till livmodern innan det började växa. Ett så kallat utomkvedshavandeskap. Men för att vara på den säkra sidan ville hon göra en gynundersökning.
Jag har aldrig haft något problem med att bli undersökt men det bar emot denna gång. Så fort hon nuddade med sin lena hand på min mage skrek jag av smärta. När hon förde in instrumentet svimmade jag!
Sen gick allt i en förskräcklig hast.
Rummet fylldes med folk, britsen tippades och klockor pep. Jag vaknade till liv när de pratade om att jag var tvungen och ta av mig mina smycken.
NU dör jag! Tänkte jag. De vill ta mina smycken, ja de behövs ju inte i graven iallafall. Hoppas A. tar hand om dem till mina barn.
En hastig glimt av min vän fick jag innan jag rullades iväg. Inte till bårhuset...utan till operation.
Mitt sista minne innan jag sövdes var att det sprang ännu en underbar kvinna vid min sida. Hon la sin kalla hand på mig och berättade att det var hon som skulle söva mig. Hon bad om ursäkt att hon var så kall men hon hade stått ute och väntat på en taxi.
Å stackars människa, tänkte jag. Stå ute och frysa mitt i natten för min skull. Jag bad om ursäkt jag också.
Efteråt fick jag veta att det visst hade varit ett utomkved. Fostret hade börjat växa i min vänstra äggledare. 10 veckor hade det suttit där. Knasiga lilla liv.
Tillslut blev det för trångt och det var då det började göra så ont.
När jag svimmade hemma hade äggledaren börjat brista. Sakta fylls buken med blod. När jag satt på pallen i hallen och inte ville åka hade blodet gjort att jag inte längre hade ont. Kroppen funkar visst så. Lurigt.
Hade jag fått min vilja igenom och stannat hemma hade jag förblött inifrån.
När jag så svimmade igen mitt under undersökningen brast äggledaren helt.
Cirka en liter blod i buken fick de ta bort och min helt söndertrasade äggledare. Och naturligtvis det lilla liv som inte visste bättre än att ha så bråttom att den inte väntade tills den var säker på plats.
Ett ärr och en sned mage finns kvar efter det. Men jag lever!
