Chock på fler sätt
Tillbaks till samtalet på toaletten.
När jag så har laddat i flera veckor och äntligen tog modet till mig att säga det där hemska, fruktansvärda men så ofrånkomliga.
Vad blev då reaktionen?
Jag sittande med lätt nedåtböjt huvud men ändock stadig i blicken. Han nonchalant lutande mot handfatet.
Efter snart 11 år tillsammans borde man veta vad man ska få för reaktion, eller hur?
Men jag hade faktiskt ingen aning. Det kunde gå precis hur som helst.
Vi sa mycket den där stunden på toaletten. Mest han. För att jag skulle kunna hålla isär vad som verkligen sades och för att minnas så skrev jag senare under kvällen ner hans svar. Hans omedelbara reaktion.
Stolpade ner dem i punktform. Kanske var det tokigt. Taget sådär ur sitt sammanhang kan det ju bli så fel. Men jag var så kränkt, så ledsen och så fruktansvärt besviken efter detta samtal att jag bara måste göra det.
Detta var hans svar och hans reaktion i denna ordning:
* Han var chockad! ( Kan tyckas vara lite märkligt då jag pratat om det under flera tillfällen det senaste året, plus att vi gått i familjerådgivning i två omgångar, men chocken var total. Han hade aldrig i sin vildaste fantasi trott detta om mig!)
* Det var tragiskt! ( Eller snarare jag var tragisk som ens kunde tänka tanken att skilja mig från honom. Plus en massa fler kränkande saker om mig som person)
*Han tyckte synd om mig! ( Jag skulle aldrig någonsin bli lycklig igen. Jag skulle komma att få leva ensam resten av mitt liv)
* Han ville ha barnen på heltid! ( Då han tvivlade starkt på att jag skulle klara av att ta hand om barnen själv)
Inte en enda kommentar om att han var ledsen, att han älskade mig, eller att han undrade om det fanns något han kunde göra för att få mig att ändra mig.
Felet och skulden var min. Endast min och hade ingenting med honom att göra alls.