Osäkerhet
Under hela vårt första år som ett par pratade A. hela tiden om att han en dag skulle återvända till sin hemstad. Han saknade sin familj och vintrarna där. Fullt förståeligt.
Men var satte det då mig. Vad var jag i hans liv? En stunds tidsfördriv, en romans eller bara bekvämt att ha tills det var dax att flytta.
Jag balanserade hela tiden på osäkerheten, på rädslan för att mista honom.
Eftersom jag dessutom hade en son som krävde och behövde trygghet och framförhållning så blev detta ju ännu mer påfrestande.
Jag försökte tappert skapa mig ett liv för min son och mig. Jag fick ett jobb, ett bra jobb. Visserligen provanställning men med goda förutsättningar till fast jobb.
Så var jag så kär, fortfarande. Och beroende. Jag som alltid avskytt att vara beroende.
Mitt nya jobb var en nattjänst. Vilket innebar att A. fick ställa upp och ta hand om min son när jag jobbade. Och det gjorde han. Utan knot. Jag var så tacksam.
Vilken kille! Tänkte jag. Ställa upp på det sättet på mig.