När en knappnål faller
Jag ligger i min nyinköpta bättre begagnade soffa. Tittar ut genom fönstret som ännu inga gardiner har. I köket tickar klockan, en skrapande stol hörs från grannen.
Så vad känner jag då? Utanför fönstret sträcker sig äppleträdets grenar, det är tyst. Lugnt för att vara ett bostadsområde med många barn. Mina barn är inte här nu.
På bordet står en halvdrucken kopp kaffe och en mörk chokladkaka. Jag vet att jag kan lämna den där utan att någon annan tar den.
Under så lång tid är det det här jag saknat, längtat efter och planerat för.
Men nu när jag är här är det en konstig känsla. Som att jag lever ett lånat liv.
Det här är inte mitt liv. Snart komme A. in genom dörren och ifrågasätter varför jag ligger här och inte lagar kvällsmat. Klockan är ju efter 17.
Visst blir det extra annorlunda då inte ens barnen är hemma. Men såhär kommer det vara nu, varannan vecka.
Ingen stress, ingen skuldbeläggning, inga arga tankar eller irritation.
Men varför kan jag då inte bara njuta. Njuta av tystnaden, njuta av att inget speciellt behöva göra. Bara bry mig om mig själv.
Jag som trivs i min ensamhet. Som behöver lugn och ro för att fungera normalt. Självklart saknar jag barnen. Det blir så tyst utan dem. Tyst hela tiden inte bara de stunder jag behöver för att finna ro.
Det måste vara vanan. Jag är inte van. I mer än 10 år har jag rättat mitt liv efter någon annan. Styrt min tid efter hans klocka.
Så jag som älskar att prata. Vem ska jag prata med? Telefonen har ingen täckning, blir iochförsig billigt så. Men trist. Katterna. De får jag prata med.
Hua, jag kommer bli en sådan där knas-tant som går runt och muttrar för sig själv och pratar med katterna.
Jaja, jag har iallafall ett jobb och goda vänner. Och om mindre än två veckor kommer barnen hem och då kommer jag undra varför i hela friden jag satt och deppade över tystnaden och inte bara njöt.