Ett hem ett liv
Våren 2003 flyttade vi in i vårat rara lilla röda hus. En idyll. Det tycker vi fortfarande. Lummiga björkar längs grusvägar. Röda hus i rader. Barn som springer mellan trädgårdarna. Ja, väldigt likt Astrids Bullerbyn.
Under en lång tid höll huset mig kvar. Det och oron för barnen förstås. Över allt som skulle gå upp i rök. Drömmen om idyllen.
Men det är också det röda huset med vita knutar som bidragit till att driva mig därifrån.
Att bo på landet har alltid varit en självklarhet för mig. Rännstensunge som jag var.
Fast jag med nostalgi minns lukten av solvarm asfalt så är det till trädens sus och de öppna vidderna jag finner ro.
Sitta ute på morgonen med kaffekoppen i handen. Öppna dörren och låta barnen springa ut.
Se katten jaga fjärilar i trädgården och höra grannnens slit vid vedkapen.
Ja, det sista kanske inte är så rogivande men har också det sin charm.
Men till sist spelar det ingen roll. När det verkligen är över, när känslorna tar slut och man inte orkar en dag till. Då spelar det ingen roll.
Man får inte den där känslan av frid i kroppen när man vänder sig om över axeln hela tiden. När stigande irritation gör att ljuden från de kvittrande fåglarna bara stör.
Så vart tar man vägen? Vart ska man nu sätta bo?
Kommer ett nytt boende kunna bli även ett nytt hem?
Under en lång tid höll huset mig kvar. Det och oron för barnen förstås. Över allt som skulle gå upp i rök. Drömmen om idyllen.
Men det är också det röda huset med vita knutar som bidragit till att driva mig därifrån.
Att bo på landet har alltid varit en självklarhet för mig. Rännstensunge som jag var.
Fast jag med nostalgi minns lukten av solvarm asfalt så är det till trädens sus och de öppna vidderna jag finner ro.
Sitta ute på morgonen med kaffekoppen i handen. Öppna dörren och låta barnen springa ut.
Se katten jaga fjärilar i trädgården och höra grannnens slit vid vedkapen.
Ja, det sista kanske inte är så rogivande men har också det sin charm.
Men till sist spelar det ingen roll. När det verkligen är över, när känslorna tar slut och man inte orkar en dag till. Då spelar det ingen roll.
Man får inte den där känslan av frid i kroppen när man vänder sig om över axeln hela tiden. När stigande irritation gör att ljuden från de kvittrande fåglarna bara stör.
Så vart tar man vägen? Vart ska man nu sätta bo?
Kommer ett nytt boende kunna bli även ett nytt hem?