Ta vara på livet

Jag har burit många barn under mitt hjärta. En gång bar jag två, samtidigt. En annan gång bar jag ett barn som inte fick leva. En annan gång höll jag på att dö.

En konstig känsla i min kropp. När man kommit över 30 känner man sin kropp rätt bra.
Det gjorde ont. På ett molande sätt. När jag satte mig ner för hastigt på en hård stol högg det till i magen.

Kunde inte alls förstå vad som var fel. Som ständig mensvärk. Men man härdar ut.

Tog ett gravtest för att vara på den säkra sidan. För lite av de symtomen var det ju. Men det visade ingenting.
Veckorna gick och värken tilltog.

Obehaget och känslan av att något var fel tilltog de med.

Så hade jag ju min underbara dotter att ta hand om. Hon var så liten då. Skulle precis fylla ett år.

Jag ammade henne fortfarande. Hade tänkt sluta till ett-årsdagen. Hur nu det skulle gå till, så tuttig som hon var.

Så en kväll. Ganska sent. Vi hade myst med popcorn och tittat på film.

Magvärken fanns där.

"Jag behöver gå på toa" sa jag till A.

Så när jag satt där, plötsligt. Svartna det för ögonen och jag föll fram, ner på golvet. En fruktansvärd smärta.

Försöket ropa på A. Efter en stund kom han och jag försökte få fram vad det var för fel.
Han ringde 112 och förklarade.

Av kvinnan i telefonen fick han rådet att massera mig på magen, för det kunde vara så att jag hade väldigt mycket gaser!

Han hjälpte mig in till en säng och försökte tappert massera, vilket inte var så lätt då jag låg i fosterställning.

Efter en stund då han märkte att det inte blev bättre ringde han sin mamma. Som sjuksköterska hon är, brukar hon få komma med diverse tips och råd.

Henne blixtsnabba råd denna kväll var " Åk in till akuten!"