Domen
Under den tid som gått efter att jag fick upp ögonen för ojämnvikten i vårat förhållande, har jag ställt ultimatum, bönat, bett, gett en andra chans (ett antal gånger) pratat, gnällt, gråtit, funderat, gått på kuratorsamtal, och bitit ihop.
Vi har till och med gått i familjerådgivning i två omgångar.
Visst har det hjälpt. En vecka eller två..
När vi gick den sista gången i samtal efter att suttit vid tre tillfällen och ältat om vårat förhållande. Stött och blött det från alla håll och kanter. Jag har pratat om vad jag tycker, vill och önskar. Vad jag tycker är fel och hur jag har upplevt det. A. har hållit med och förnekat. Haft svar på tal och snurrat in sig i detaljer.
Så sista gången vi var där, eller ja vi visst inte att det var sista gången. A. hoppades att det var det för det gav ingenting som han uttryckte det.
Terapeuten tittade på oss, koncentrerat och med ett neutralt ansiktsuttryck. Så säger han bara: " Jaha Marie och A....
vad säger ni? "
Vi tittar förvirrat på varandra och honom. Tystnaden brer ut sig.
" Ja, jag tycker iallafall inte att det är någon idé att vi bokar någon mer tid." Fortsätter terapeuten. " Ni är ett hopplöst fall!"
Oj! Jag gissar att både jag och A. sitter med gapande munnar och tom blick.
"Ni lever i två helt skillda verkligheter och ni kan inte mötas. Det finns inget att bygga på eller jobba utifrån."
Sådär bara. Lätt som en plätt uttalar han dessa dödsdömande ord.
Han spänner blicken i mig och fortsätter: " Det är upp till dig Marie om du kan tänka dig att leva som ni nu gör. För A. är oföränderlig. Det finns inget du kan göra."
Nu kanske jag inte minns exakt ordagrant vad han sa men ungefär så var det.
Vi betalade, tackade och gick därifrån.