Ta vara på livet

Visst fanns det bra stunder också när tvillingarna var små. Lyckliga stunder och dråpliga. Som man såhär i efterhand skrattar gott åt.

Som till exempel den där kvällen jag satt i soffan, uppallad med kuddar som en mindre mur runt mig. En tvilling på vardera arm och tuttarna hängande utanför som värsta kossan.

Dubbelamning. Som skulle vara SÅ bra, enligt barnmorskor och andra förståsigpåare. Visst det kanske tog mindre tid av ens dagar men det var såå bökigt.

Att få till de där på varsin arm var väl inte så bökigt. Det var värre att få dem att ta tag i bröstet samtidigt båda två. Alla som någon gång har ammat vet hur besvärligt det kan vara att få en döhungrig pytteliten bebis att ta ett bra/rätt tag om bröstet.

Jag skulle få två att göra det. Och det utan att kunna hjälpa till med en hand. De var ju låsta av en bebis.

Dessutom var flickan av den lite otåliga sorten. Gick det inte på en gång så fick det vara. Då skrek hon sig istället blå och viftade arg med de små armarna med knutna nävar och sparkade argsint med de små benen.

Vilket resulterarade i att hon sparkade till sin bror som låg på anda sidan. Han å andra sidan försöket febrilt suga sig fast som en igel för att lyckas få i sig de hett eftertraktade dropparna innan hon skickade en fot i sidan på honom.

Så efter mycket bök, gråt och tandagnisslan lyckades jag få de små liven att ta varsit bröst och äta. Troligtvis somnade de båda två där de låg och tuttade.

Så skulle jag då få bort dem. Har någon någon gång försökt få bort en sovande bebis från bröstet med hjälp av en hand? Och dessutom samma hand och arm som densamme sover på?

Helt omöjligt.

Nu kan man ju tycka att en pappa hade varit bra att ha till hands då. Men var var då pappan?

Jo.. tungt sovandes en trappa ner i den äldre dotterns sovrum med en sagobok snyggt placerad på näsan.

Rätt frustrerande.

Jag satt liksom där jag satt. Fast bakom ett berg med kuddar, med tuttar utsugna som ett par tomma tandkrämstubar och två små barn, nöjt sovandes. Jag nådde inte ens fjärrkontrollen så jag kunde byta till något sevärt på tv.

Jag fick vackert vänta tills pappan behagade vakna.

Det bör tilläggas att det hände bara en gång.

Varje kväll efter detta fick pappan ta med sig telefonen ner på sagoläsningen och placera min mobiltelefon strategiskt i närheten av mig.

Så nu ringde jag efter honom när jag ammat färdigt och ville sträcka lite på ryggen.

Dubbelamning...vilket jädra påfund!