Jag krossade en dröm
När man får tre barn på två år tycker man helt plötsligt att ett hus på 110 m2 och 4 rum och kök är för litet.
Badrummet är för litet, hallen för trång och det finns alldeles för lite förvaringsutrymmen.
Så vi bestämde oss för att bygga ut huset. Och ska man bygga ut så ska det byggas ut ordentligt. 60 m2 skulle det ökas på, vårat lilla hus.
Det är nu fem år sen ungefär och jag minns inte mycket alls av det. Själva byggandet tog kanske 3 månader men småpillet, det är fortfarande inte klart.
Vi är inte ensamma om det fenomenet. Dåligt med tid, dåligt med pengar och dåligt med ork satte stopp för det.
Så vi fick större badrum, större hall, 3 rum till osv. men blev vi lyckligare?
Ja, kanske A. Och visst jag trivdes med. Det är roligt att få bestämma hur man ska ha det och få det så. Trevligt att ha ett fint hem. Skönt med ytor då barnen är många och högljudda.
Men jag tror att jag hade varit lika nöjd i det hus vi hade innan med vissa förändringar bara.
Att ha ett stort tjusigt hus är inget jag har stävat efter. Staussymboler har inte gjort någon människa lyckligare i det långa loppet.
Det är lätt att vara efterklok. Jag ville också bygga ut. Inte lika mycket som A. bara. Och hans vilja var starkare än min. Mina motargument försvann liksom i hans vilja och önskan.
Nu har jag en lägenhet på 95 m2, 4 rum och kök. Uteplats och förråd. Jag har mina fina saker här och mina fina barn får plats.
Just nu skulle jag inte vilja vara någon annanstans än just här.
I många år var tanken på att lämna huset, trädgården, miljön, grannarna och allt det andra det som höll mig kvar.
Inte kunde jag bara lämna ett projekt så där. Innan det ens var färdigt. Jag ville avsluta. Men orkade inte.
När jag tittade på det halvmålade taket, listerna som inte fanns där och kände...ja.. ingenting.
Då visste jag att det var dax. Det var inte mitt projekt, har aldrig varit det och kommer aldrig att bli det.
Kanske har jag valt att låta det bli så. Jag vet inte. Kanske är det ett sätt att fly, från ansvar och plikt.
Jag vet att somliga tycker så. Det får stå för dem.
Men ett bra liv, ett liv som man mår bra i och är lycklig i (vad nu det är) börjar inte med ett hus.
Det börjar inte med några materialistiska saker alls. Det börjar med människorna runt en. Och framför allt en själv.