Ta vara på livet

Alla säger hela tiden att det är superviktigt med egen tid. Att ägna sig åt varandra. Bara ni två vuxna. Komma ifrån, släppa allt vad föräldraskap och hushållssysslor heter.

Åka iväg hemifrån. Boka spahelg eller ett par nätter på ett Hotell med coop premien. Äta middag på fin restaurang och bara njuta av varandras sällskap.

Hur många har gjort det?

Och för hur många har det inte blivit ett fiasko?

För höga förväntningar och ovanan ställer till det. Man sitter där rödögd av för många vaknätter och döljer gäspningarna i handflatan då man pilkttroget lyssnar på partners totalt ointressanta utläggning om sin senaste arbetsdag.

Maten smakar inte alls så gott som den borde till det hutlösa priset. Eller ja, han är ju nöjd. Han tog ju sitt ständigt säkra kort, hamburgetallrik. Trots din förargade rynka på näsan åt hans ovilja att prova nya saker.

Ni har verkligen inget att prata om. När ni inte pratar skit om era gemensamma bekanta eller hur illa alla andra verkar ha det så brer tystnaden ut sig som etn otäck grå sörja mellan er. ( Ni hade ju bestämt att ni inte fick prata om barnen så..)

Men nu ska det iallafall ske!

Sexet. Det heta passionerade sexet, så som det en gång var då när ni var nykära.
Du har köpt nya raffiga underkläder och ansat både här och där. Han är nyrakad och laddad.
Lite småtafatt taffsande under bordet ska inleda men blir mest bara larvigt. Ni fnissar generat och tar upp kredit kortet för att betala istället.

Du tycker han är fruktansvärt pinsam då han skiter i att lämna dricks. Känner irritationen stiga och går i förväg ut från restaurangen.

Så, hur blir det med sexet då?

Antingen kommer ni på båda två att ni hellre sover, nu när ni faktiskt har möjlighet att få sova ostört en hel natt, eller så..

är det över på låt säga...6 minuter. Då inklusive det  snabba pillandet innanför trosorna som ska föreställa förspel.

Jo, det är ju länge sen och visst är det skönt att äntligen få till det. Men jag då?

Så då är ju frågan..varför ska man ens försöka umgås på tu man hand?

Kanske är det såhär, att det räcker inte med en gång var femte år. Då blir det ovant, konstigt, konstlat och man har redan tappat bort den där personen man en gång blev kär i. Man är endast föräldrar för varandra.

Som en av de terapeuter vi träffade sa: "  Låt det ta tid. Första gången kanske inte är så bra, utan låt det det bli till en vana i ert liv. Bestäm minst en gång i månaden, kanske oftare så kommer det att funka."

Kanske är det så. Om man gör det i tid. Inte efter 7 år och hundra miljoner blöjbyten och ännu fler sömnlösa nätter, bråk och gnat om räkningar osv.

Låt inte dåliga ursäkter hindra, inte dålig ekonomi eller brist på barnvakt. Finns viljan så går det.

Bara ett litet råd från en som vet;)