Min mamma
Det var vår. Sådär fuktigt och mjukt i gräset. Tvillingarna var små, bebisar. Jag var mammaledig, var och fikade hos min granne tillika hjälp. För att orka och kunna komma iväg överhuvudtaget på någonting hade jag börjat anlita henne som bärhjälp och ut-och-gå-med-barn-i-vagn-hjälp. Så att jag för en stund fick sova ostört.
Jag var ständigt trött, ständigt utmattad och mådde inte alls bra. Många gånger låg jag bara där på köksgolvet som en urvriden disktrasa och önskade mig långt bort från allt vad barnskrik och bajsblöjor hette.
Naturligtvis bytte jag bajsblöjorna, tröstade de skrikande barnen och matade dem. Jag höll mig i flera timmar när jag var kissnödig. Jag kunde vänta men inte de.
Åt sist av alla. Gav, gav och gav.
Och jag grät.
Många gånger, när jag kände att jag inte stod ut en minut till, ringde jag till A.
-Kom hem! Hjälp mig, trösta mig, låt mig få sova.
Han kom hem. Många gånger. Han lät mig sova en stund. Men de tröstande orden. Det där jag som mest behövde kom liksom aldrig.
Så den där vårdagen. Strax efter påsk. Min telefon ringde i fickan.
Det var min svägerska. Vi hade träffats för inte så länge sen, bara någon vecka tidigare. Firat påsk tillsammans och firat min mamma som fyllt år.
Det hörde inte till vanligheterna att hon ringde till mig. Speciellt inte från sitt jobb.
Hon var så allvarlig på rösten så jag gick ut på trappen där det var aningens tystare.
Det gällde mamma. Hemtjänsten skulle på sitt vanliga veckobesök till henne men hon öppnade inte när de ringde på.
Konstigt. Hon som har sådan koll på det. Viktigt för henne med de besöken. När de sökte henne på telefonen svarde hon inte heller där.
Så vi, hennes son och dotter funderade på vart hon kunde ha tagit vägen. Sådär, helt oannonserat.
Min bror åkte dit, för att låsa upp. Det kunde ju ha hänt något.
Jag packade ner barnen i tvillingvagnen och gick hemåt. Svägerskan skulle ringa igen, när hon visste mer.
Jag var orolig men inte så jätte. Fullt fokuserad på alla mina barn.
Så ringde hon då igen..
