Så förlorade vi henne
När jag och svägerskan kom fram efter en evighetslång bilresa mötte oss synen av en parkerad ambulans.
Men varför, tänkte jag. Det är ju ingen idé. Då visst jag inte att proceduren är sådan.
Inne i lägenheten rådde tystnad. Den bröts bara av ett lågmält samtalande.
Det kändes som det var fullt med folk, men det kan det ju inte ha varit. Högst 4 personer förutom jag och svägerskan.
Min bror mötte oss i hallen med blanka ögon. "- Hon ligger där inne." Sa han och nickade in mot sovrummet.
Jag gick in, själv. Det reste sig en kvinna från sängkanten och hälsade på mig. Det var en av sjukvårdarna.
Min blick var fullt fokuserad på mamma där hon låg i sin säng.
Hon var så fin i sin stillhet. Lite svullen men som sovandes på armen. Hon hade på sig ett blommigt nattlinne. På nattduksbordet låg hennes armbandsur och en påbörjad bok. Den hon hade fått bara en vecka tidigare av mig i födelsedagspresent.
Jag satte mig vid hennes sida och tog hennes lena kalla hand i min. Försökte värma den mellan mina, men det gick inte.
Böjde mig ner och la min kind mot hennes. Pussade den mjukt och log mot henne medans tårarna föll ner längs mina kinder.
Min mamma var död.
Massiv hjärnblödning. Hon dog i sömnen, troligtvis. Gick och la sig som vanligt på kvällen och dog någon gång under natten.
Två dagar senare hittade vi henne.