Får jag lov att njuta?
Nu kom den där känslan igen. Känslan av att leva någon annans liv.
Jag står och diskar. Det skummande vattnet och de vana rörelserna med diskborsten är rogivande.
Barnen är relativt lugna, pysslar på varsit håll. Dottern är i skolan och det är ett par timmar kvar tills hon ska hämtas hem.
Vi övriga är lediga idag. Utanför skiner solen genom lätt disiga moln. En skön dag. Inga måsten som jag inte klarar av. Bara lunkar på i egen takt. Kör en tvättmaskin, planerar veckans måltider och bara njuter.
Så kommer oron, när ska det bli jobbigt? När kommer ångesten av att vara själv, att klara allt själv. Ekonomi och tider. Barnsjukdomar och blaskiga kalla mornar. När kommer bakslaget? För att det kommer, det är väl klart, eller?
När kommer barnen visa vilken hemsk mamma jag är som tvingar dem till dubbelt boende, tvingar dem att tillbringa tid ifrån den andra förälderna. När kommer de börja äta dåligt, sova dåligt och få vredesutbrott? Eller ännu värre, bli deprimerade. För visst blir det så?
Inte kan det gå bra, smidigt och bara flyta på?
När kommer exet visa hur ledsen, arg och frustrerad han är över mitt val. När kommer han bli utkastad på gatan, banken tvinga oss till en snabb husförsäljning med oerhörd förlust?
När kommer bakslaget?
Eller kan det faktiskt vara så att det kommer ordna sig. Jag hoppas och önskar det där jag står med diskmedel upp till armbågarna och planerar för fredagens kvällsmys.