Ibland kan även jag bli trött
Jag vet inte vad det är, men så fort man blir singel så är det precis som att det är som att man förlorar rätten till eller intelligensen till att själv styra över sitt liv.
Alla eller i alla fall väldigt många har så mycket åsikter om hur man nu ska leva.
Jag blir lite upprörd. Jag anser att jag nu vid en ålder av 37 år troligtvis/ förhoppningsvis ska ha lärt mig vad jag mår bra av eller inte. Vad jag behöver och hur jag vill leva mitt liv.
Jag har även lärt mig att ibland gör man misstag och att man då lär sig något av det. Jag vill göra mina misstag.
Jag vill själv besluta om vad jag ska eller inte ska göra.
Självklart kan man komma med goda råd eller om man nu inte kan låta bli, uttala sin egen åsikt. MEN det är fortfarande jag själv som bestämmer.
Jag anser faktiskt mig själv vara en ganska klok person. Som tänker efter och inte bara rusar iväg.
Det är jobbigt att hela tiden få höra att så här ska du göra, det här behöver du. Eller såhär ska du inte göra, det här mår du inte bra av. Det finns ingen annan än jag själv som vet vad jag behöver för att må bra. Eller som vet fullt ut varför jag tar de beslut jag tar eller gör som jag gör.
Det har faktiskt ingen annan med att göra.
Om det inte är så att jag uttryckligen ber om råd eller stöd. Då kan man naturligtvis ge det om man vill. Men det är inte säkert att jag följer det, för som sagt det är fortfarande mina egna beslut och ingen annans.
Jag vet också att det inte är någon som av elakhet eller missunsamhet uttalar alla dessa "råd" utan av välmening och oro för mig.
Sluta oroa er! Har jag klarat mig så här långt så ska jag nog klara även denna livsomställning.
Gläds med mig då jag är glad och stötta mig när det inte går så bra. Precis så som man gör för sina vänner. Men döm inte, eller förringa inte min egen kapacitet att ta hand om mig själv.
