Som att dra korken ur flaskan
När började det bli dåligt då? Vårat förhållande, mitt och A.s. Svårt att svara på. Det känns som det är en evighet sen men det är det förstås inte. Inte hela tiden. Bättre och sämre dagar har man väl. Som alla förhållanden. Det går upp och ner beroende på var man är i livet.
Om man ska skylla på något och det kanske man ska. Kan ju inte bara säga att vi var på tok för olika eller att efter förälskelsen fanns ingen kärlek kvar.
Nej, visst kan det vara så men många yttre omständigheter har ju också spelat in.
Som det faktum att det har hänt otroligt mycket under kort tid. Vi fick tre barn inom loppet av två år, vilket är helt fantastiskt men också väldigt påfrestande.
Vi byggde ut huset när tvillingarna bara var ett år. Det har varit kärvt att få ekonomin att gå runt. Vi har inte haft så lätt att få avlastning med barnen för att få egen tid med varandra.
Osv osv.
Men om man verkligen älskar varandra, respekterar och värnar om den andra så borde dessa saker inte spela någon roll.
För mig var det jättetydligt när jag insåg att A.inte var den jag ville leva med.
Vi var på middag hos grannarna. En dag runt jul. Vi brukar träffas vi grannar. Är ett glatt gäng i samma ålder ungefär och barn som leker bra med varandra.
Som vanligt var det jag som var nykter. Viktigt för mig att en av oss var det för att kunna ta hand om barnen. Dessutom var en tvungen och gå hem tidigare för att lägga dem.
Jag kan räkna gångerna på min ena hand som jag har fått vara den som stannar.
Nu satt vi iallafall runt bordet och drack kaffe. A. satt på min vänstra sida, pillade på en kork som låg där. han måste alltid ha något att pilla på. Rätt vad det var for korken iväg, ner på golvet.
Istället för vad varje normal människa skulle ha gjort, böjt sig ner och ta upp den. Så puttade A på mig, pekade och sa åt mig att ta upp den.
Som en betjänt. Fast den låg precis lika lätt till för honom att nå.
Jag tog upp den, i en ren reflexhandling som så många gånger förr. Men just då tänkte jag att vad konstigt det var.
